("Vårt land, vårt land . . .")
 Laga, Frida säkert ser dem!
 Böj den kvisten undan strax!
 Ledarn hastigt tecken ger dem.
 Basen ryter blek som vax.
 Från en grav han ljudet hämtar.
 Ovan kragens låga rand
 skymtar, när hans stämma klämtar,
 adamsäpplet blekt ibland.
 
("Vårt land, vårt land . . .")
 Under gullregnträdets klasar
 står tenoren trind och skär.
 Fin hans vita halsduk frasar.
 En korall till mun han bär
 under gullmustaschens slöja.
 Nu den blir en purpurprick!
 Läckra kvar hans toner dröja
 ännu några ögonblick.
  
 ("Vi älska vå . . .")
 Societeten under tiden
 bakom skyttars leder står,
 klädd i sammet och i siden
 än till Höst och än till Vår.
 Rådmans dotter, mild Astrea,
 slantar bär kring hår och hand.
 Klädd hon är till Moder Svea,
 säljer lyckobrev ibland.
 
("Vårt land, vårt land . . .")
 Frida! Bortom sångarbrösten,
 som sig häva, sänka så,
 glimmar denna ögontrösten
 vår kanal med båtar på.
 Upp- och nedpåvända segel
 darra skönt med ring och rand
 uti sommarns vattenspegel,
 klarblå spänd från strand till strand!
 
("Vårt land, vårt land . . .")
 Gröna trän i molnig klunga
 susa över folkets här.
 Röda parasoller gunga
 under gren, som blommor bär. --
 Ledarn knäar -- upp han rusar:
 "Schy", han väser, sträcker hand...
 Trotsigt, vilt från kören brusar
 slutet på "Vårt land, vårt land".