Fem sånger till ord av Jarl Hemmer , opus 162

Vänner, vi som ännu leva i vår gravbeströdda värld 
 . . . . . . . . . .

— The rest of this text is not
currently in the database but will be
added as soon as we obtain it. —

Jag borde vara sorgsen, jag borde vara trött
och glömma all förbannelse som jag i livet mött.
Men våren breddar åter sin stora blomsterkorg,
och fågelsången strömmar. Vem minnes då sin sorg?
Säg, skall jag åter hoppas, och skall jag åter tro?
Jag ropar det i skogen, och skogen svarar: jo.
Och kan jag själv förnyas och kan jag själv bli glad?
Jag ser en hundraårig ek med unga blanka blad.
Vi tvivlar du, min tanke, som ingenting förstod?
Nu famnar mig en himmel, omätligt ljus och god.
Ja, jag vill allting glömma och bara minnas ett:
att våren och att skogen och skyarna ha rätt.

Upprörd av en stor längtan gick
en man bort till havsstranden.
Han tyckte sig bära någonting i händerna,
och han sträckte dem ut mot vidden.

I mina händer bär jag ett härjat fågelbo, 
där mången vinge gästat, men ingen funnit ro.

Det hängde i min bröstkorg, ett dött och svartnat ris. 
Så rev jag äntligt ut det till nya vindars pris.

Se, det är armt av tomhet och tungt av tårars fukt, 
och djupt ur redet stiger det dödas onda lukt, 
och sammanflätat är det av vissna vårars strån. 
Men en gång skall det blomma mot vingen fjärranfrån.

Far genom det, du vårstorm, och sopa allting rent! 
Och värm det, sol som stiger! Än är det ej för sent.

Kom, vinge ifrån vidden, du vita sändebud, 
och bygg i detta rede och sjung för mig om Gud!

Pollengula, silkeslena, solomspunna sälg 
 . . . . . . . . . .

— The rest of this text is not
currently in the database but will be
added as soon as we obtain it. —

Lustigt, lustigt är att gunga friskast ibland friska kvistar 
 . . . . . . . . . .

— The rest of this text is not
currently in the database but will be
added as soon as we obtain it. —