Upprörd av en stor längtan gick
en man bort till havsstranden.
Han tyckte sig bära någonting i händerna,
och han sträckte dem ut mot vidden.

I mina händer bär jag ett härjat fågelbo, 
där mången vinge gästat, men ingen funnit ro.

Det hängde i min bröstkorg, ett dött och svartnat ris. 
Så rev jag äntligt ut det till nya vindars pris.

Se, det är armt av tomhet och tungt av tårars fukt, 
och djupt ur redet stiger det dödas onda lukt, 
och sammanflätat är det av vissna vårars strån. 
Men en gång skall det blomma mot vingen fjärranfrån.

Far genom det, du vårstorm, och sopa allting rent! 
Och värm det, sol som stiger! Än är det ej för sent.

Kom, vinge ifrån vidden, du vita sändebud, 
och bygg i detta rede och sjung för mig om Gud!