Fyra dikter av Verner von Heidenstam

Det red en jungfru från Danemark,
en ängel från himmelen ljusa;
men glädjen är skör och sorgen är stark.
Lindelöv, lindelöv, susa!

Stig in, stig in, jungfru Lindelöv,
i borgen, där harporna brusa!
Så talade kungen, och jungfrun blev röd.
Lindelöv, lindelöv, susa!

Och jungfrun blev hälsad och jungfrun blev kysst,
och stjärnorna tindra över hallen.
Nu gråter lilla jungfrun så bittert och tyst.
Lindelöv, lindelöv, fallen!

I lönnens skymning står ett lutat kors.
Där viskar det en röst
så sakta som en fjärran klockas sång:
"Vid den första skoveln mull
mindes jag min ungdoms tider,
vid den andra mina synder.
När tredje gången mullen föll,
då mindes jag vart hjärtats ord,
var god och vänligt menad gärning,
vi bytte tyst som ödmjukt blyga gåvor.
Det minnet blomster är i mina händer,
som friskt slå ut och aldrig vissna."

Jag vet ej, varför jag vaken sitter,
fast dagen ingen glädje skänkt,
men allt i mitt liv, som likt solar blänkt,
och allt, som i mörker och kval blev sänkt,
det darrar i natt i en flod av glitter.

Vore jag ett litet barn,
då skulle jag gå ut och leka,
bygga mig en liten kvarn
och ro i min lilla eka. 

Mången vän, som här jag vann,
under vita lakan blundar,
och nu är jag en gammal man,
som sitter vid brasan och grundar.

Gåta, saga, jordedag,
ditt djup kan ingen loda.
Ännu samma barn är jag
och människorna goda.