Kring ditt rika och vågiga hår och andra dikter

I svart förflyta mina år,
till is mitt hjärtas källsprång frusit redan
och rosorna från röda landens vår
till bleka minnen stelnat längesedan.

En främling är jag i mitt hem
och går liksom i sömn bland mina vänner;
jag delar tankspridd bord och guld med dem,
men ingen fröjd mitt hjärta känner.

Så ensam var jag aldrig förr,
så liknöjd för de lefvande och döde:
för hela världen öppen står min dörr,
men slutet är mitt hjärta, stumt och öde…

Kring ditt rika och vågiga hår
strålar förklaradt ett soligt skimmer,
Hela din varelse, som du där står,
jag likt en kärlekshviskning förnimmer
en dämpad lidelses klagoton,
som kysk och sinlig min andakt tänder:
Du är min helgedom, min religion:
Lägg på mitt hufvud två signanade händer!

Hvad var det du ville, du lille,
du lille välsignade man,
när värst mitt elände jag kände,
och all min tillförsigt svann?

Säg, ville kanhända du tända
en gnista af hopp i mitt bröst,
liksom när vi leka och peka
på lampan, som tänds vid din röst?

Säg, ville kanhända du vända
till vinst mina nederlag
och kom du med våren i spåren?
Så gjorde din moder en dag.

O, lif! Min vän och fiende du var,
och därför jag dig gränslöst älskat har.
Vid brant och bråddjup, där vi sammanstötte,
städs med ditt högsta motstånd du mig mötte.

Jag minns med stolthet, fastän bruten nu,
hur hufvudet jag högre blef än du:
i nederlagens glöd jag härda lärde
det stål, som segerns tillit hos mig närde.

Med hvarje motgång starkare jag stod,
tills du dig böjde för mitt öfvermod:
då var du min en tid, min älskarinna,
som hvarje stund på nytt jag måste vinna.

Och nu, när Hades skymtar för min syn,
skall högt i topp min flagga gå mot skyn!
jag vill ha fest för dig, du öfverrika,
som var min vän och fiende tillika.

Och när mot skuggorna min längtan ler,
skall purpurröd min lefnads sol gå ner!
När timman slår och mina ögon brista,
o, lif! Jag dig välsignar i det sista…