Fem sånger för manskör

Leende fält, ödsliga hed, 
lär oss led efter led älska det egna hemmets härd 
ja, mera än penningar värd! 
Nu är fienden redan här, med svek som vapen. 

Räds hans list och hans lumpna guld, 
bliv mot Sverige trogen och huld! b
Susande skog, busande flod, 
gjut i vårt hjärteblod kärlek till eget härlige land, 
ja, knuten med klippfasta band!

Bort med sinnenas unkna frid,  
upp till fosterländsk strid! 
Bort med avund, mummel och knot,  
upp till kamp emot Österns hot! 

På berget jag sitter. Runt om mig allt tiger,
i kvellen jag sjunger för mit själv.
Tra-la-la-la, aha.
Skyhög furan över mig stiger,
i djupet fradgas den strida älv.
Och högt är berget och tyst är skogen,
enslig är kvällen, ensam är jag.
Tra-la-la-la, aha.

Jungfrun gick sig åt lunden rosenskog
hon skulle tvätta tvinne.
Här sjunger en näktergal för vår jungfru.
Hon såg den sol upprinna,
hon såg de riddare glimma.

"Jungfru skön, lova mig din tro
jungfru skön, trolova nu mig!
Rödaste guld, det giver jag dig.
Jag tjänar uti konungens gård i rosenskog.
Den yppersta riddaren skall du få."
Här sjunger en näktergal för vår jungfru.

Ack, Värmeland, du sköna, du härliga land!
Du krona för Svea rikes länder!
Ja, om jag komme mitt i det förlovade land,
till Värmland jag ändå återvänder.
Ja, där vill jag leva, ja, där vill jag dö.
Om en gång ifrån Värmland jag tager mig en mö,
så vet jag att aldrig jag mig ångrar.

 ... 

Nu spricka knopparna och lysa topparna av
      björk i brunt och rödt.
På himlen skönare en skiftning grönare kan ses
      i kvällens ljus.
I klara sjöarna har solen öarna från vinterns
      böja löst.
Nu glittra vågorna i varma lågorna
      av himlens aftonglöd.
Jag enkla jägare min fyllda bägare för våren,
      för våren höja vill.