Tre Dikter (Drei Gedichte) af Tor Hedberg

Hör du vågorna som klappa 
sorlande emot din trappa, 
hör du klangen af en luta 
mot din mörka, stängda ruta,
hör du hviskningar och skratt 
i Venezias månskensnatt? 
Flicka, tag dig väl till vara, 
tro mig, porten är i fara. 
  Sång som klingar 
lås och dörrar lätt betvingar. 
Älskarn, som på strängen skrufvar, 
mästarn är bland inbrottstjufvar! 
Liksom stjärnorna i natten 
gungas af kanalens vatten, 
mina tankar ock som voro 
förr så stilla, fyllts af oro 
och min själ är tung och matt 
-- det är vårens första natt. 
Sköna, mot din list och snara 
kan ej tjufven sig försvara. 
  Ack, i sången,
själfva sångaren blir fången 
och i dina bojor slagen
blir han icke fri förrn dagen. 

Jungfru Lif, så skär och fin,
på sin spinnrock spinner.
Skall det blifva bröllopslin?
Skynda, tiden rinner!

Sedesamt sig foten rör,
muntert snurrar hjulet,
tråden tvinnas, tunn och skör;
— jungfrun ler förstulet.

Ty emot den skönas stol
friarn Död sig lutar,
söker hejda hjulets sol,
slår på tråden knutar.

Djärfvare från stund till stund
syndar han på nåden,
tar en kyss från hennes mun,
— men då brister tråden.

Kärleksjoller, kärlekssmek,
gnabb och tårar äfven!
Alltihop är bara lek.
Hvad skall bli af väfven?

Sig månen höjt vid havets rand
I kvällens dimmor sluter
dess stråle ligger invid land
i vågens stjärnor bryter.

Där ligger havet utanför
och mörk är himlen ännu
Mitt segel lyser rent
Jag hör ett sakta sorl
kring stäven.

Så tyst, så stilla kvällen är
och själva vågen drömmer
Men varje våg mig längre bär,
och varje dröm, mig drömmer.