Kärlekssånger

Du skulle få vad allra fagrast sänder 
den solskensklara maj, om mina händer 
blott kunde gripa allt det överflöd 
av doft och skimmer, som min ungdom bjöd, 
när i en vårnatts långa, ljusa vaka 
en lönn sin rikedom av blom fick skaka 
över de stigar, dit jag styrt min gång 
och där den svala luften blev till sång, 
som om en dämpad kör av näktergalar 
fyllt fantasiens alla slott och salar 
och sjungit sakta ifrån rosensnår 
om all den ljuva lycka, som blev vår.

Skymning, giv mig ej rosor, 
blundande glömska mig giv. 
Dagen har varit dunkel 
och svept i moln som mitt liv, 
och jag sitter vid fönstret, 
men kan ej se att sy; 
längst därnere i väster brinner 
en rosensky, en rosensky, 
som speglar sin glöd i min egen håg, 
bortom tysta tankars sakta glidande tåg....

Skymning, giv mig ej rosor, 
glömska, glömska mig giv! 
Dagen är död och jag sydde 
en svepeduk till mitt liv, 
men varför tändes en flamma, 
när det lider mot natt och höst, 
varför går jag mot kvällen 
med en purpurbrand i mitt bröst?

När mötets timma är inne, 
ville jag hölja mitt hår 
i skugga och dunkel, 
käre, då till dig jag går; 
jag ville hölja mitt hjärta 
i sorgedok, att så matt 
det slår i mitt bröst. Och jag längtar! 
Fräls mig från rädslans natt.

Fräls mig, o fräls mig, käre, 
jag kan inte se för gråt, 
kappan fastnar i törne 
och kjolen, min kjol blir våt. 
Ibland tar jag miste om vägen, 
jag vandrar en villsam stig. 
Tänd stjärnor över mitt huvud, 
käre, jag går till dig!