Två barnsånger

En gammal Jul! Du minnes och du tänker.
Du ser, hur festligt varje koja blänker,
och du ser kärven i det vita trädet
och talg åt mesarna på fönsterbrädet.
På alla golv det dansas och det vimlar
och sjunges mot den mörkaste av himlar –
så visst som aldrig världens rymd kan tjockna
så djupt, att Julens bloss däruppe slockna.
En gammal Jul,
då hemmets stjärna lyser sjufalt gul.

En gammal Jul, då knäpper det på logen.
En osedd tjänarskara pysslar trogen
med blanka hästarna och feta nöten,
och jordens vättar få sin del av gröten.
I goda makters vård står markens gröda
med överflöd till djurs och mänskors föda –
så visst som aldrig ymnighet skall tryta
för dem, som idogt sina tegar bryta.
En gammal Jul
med krubbans återsken i varje skjul.

En gammal Jul, du öppnar bokens knäppen
och gamla sånger komma Dig på läppen,
och tyst du önskar frid åt fjärran länder,
där vilda fränder stå i blod mot fränder,
och prisar våra kristna nejders seder,
där folk för folk i välment jultid beder –
så visst som aldrig en granat skall falla
vid Betlehem, där tecknet brann för alla,
En gammal Jul,
förr än vår nötta värld vart ny och ful.

Välkommen åter snälla sol,
Som jagat nordanvinden;
Nu har du sovit sen i fjol,
Och vaknar röd om kinden.

Värm upp vår jord så växer råg,
Och fyller bondens lada;
Värm sund och vik och vind och våg,
Så få vi gå och bada.

Välkommen åter snälla sol,
Lys över land och vatten;
Nu klingar sång, nu stäms fiol,
Nu dansas hela natten.