Två Karfeldtvisor

En dam av ädel vandel
som står i tobakshandel,
hon sjunger mellan kaggarna i Ljunglöfs mörka bod:
Min vän är skön och god.
Han rider över gärdet
med sporrarna och svärdet;
melo, melo, melodikum, det spelar i mitt blod.
Jag vet hans vissa kosa,
då aftonen är när;
sitt hjärta och sin dosa
han till mitt altar bär.

Du ädla mö i handel,
jag är en man av vandel,
en första klassens sjökapten på London och Bordeaux,
där hajarna de slå.
När masten börjar vekna
och alla gastar blekn,
melo, melo, melodikum, då sjunger jag: låt gå!
Men landar jag vid Pekings tull,
vid Stockholms lugna sluss,
då kräver jag för hälsans skull
ett hjärta och en buss.

Den ädla damen svarar:
Bevars, bevars för karlar,
de tränga mina unga år, att väl jag sucka må,
som bäljorna de gå.
Dock skall du ej förtvina,
du stolte man av Kina,
melo, melo, melodikum, din hugnad skall du få.
Jag är den unga rosen
som doftar friskt bland snus,
konstapeln och matrosen
de vädra kring mitt hus.

Hav tack, hav tack, min sköna,
din godhet vill jag löna,
ditt lov skall flyga seglens vög från Stockholm till Shanghaj,
till neger och malaj.
Hvar vind jag mött i natten
som söker nordens vatten,
melo, melo, melodikum, skall sucka vid din kaj.
Så mötas vi bland dosorna
som blänka vid din knut,
mot aftonen, då rosorna
och lyktorna slå ut.

På terassen blommar den sköna,
purpurmörka Princesse de Béarn,
och kring henne stå i det gröna
många den galliska rosas barn.

Men på bordet prunkar en blomma,
vinens drottning från bergen kring Beaune,
och när alla rabatter stå tomma
glöder hon än - för njutningens son.

Låt oss dricka, herr baron!
Med förtjusning, herr baron!
Låt oss glömma livets möda, regnens hot och gods och hjon!
Ty vår skörd är redan gjord på en soligare jord,
och det lyser som rubiner av den solen på vårt bord.

Under tornet, enslig i flygeln,
sitter den stoltaste dam i vårt land,
eller jagar hon, böjd över tygeln,
oåtkomlig, mot skogarnas rand.

Men fördolt bland gångarnas vindlar
har jag ett hov av möra re mör.
Lösa vill jag glatt deras bindlar,
njuta dem alla, innan jag dör.

Låt oss dricka, herr baron!
Med förtjusning, herr baron!
Ty den jungfrun utur källarn har de noblaste av ron.
Tjuguårig, varm och sund vill hon falla till min mund
och förnya, när mig lyster,
värt beru sande förbund.

Vajande vildvin, blänk som min fana,
säg med din färg, att grannt jag förgår!
Nedåt, ja nedåt lutar min bana
i dessa frälsets yttersta år.

Nedåt till gropen, nedåt till stopen
är dock vägen ljuv och bekväm.
Där vill jag sitta, avskild från hopen,
dricka mig ständigt mera förnäm.

Låt oss dricka, herr baron! 
Med förtjusning, herr baron!
Det är vinet som gör blodet hos en adelig person.
Är man född vid Öresund,
eller uppåt Öregrund,
är man likafullt en telning av den stammen från Burgund.