Två visor av Gustaf Fröding

Jag köpte min kärlek för pengar, 
för mig fanns ej annan att få, 
sjung vackert, I skorrande strängar, 
sjung vackert om kärlek ändå. 

Den drömmen, som aldrig besannats, 
som dröm var den vacker att få, 
för den, som ur Eden förbannats, 
är Eden ett Eden ändå.

Jag sörja, jag sörja, jag sörja väl må,
ty stjärnorna så kalla på himmelen gå
och frusen och kall är hela världen.
Och mänskorna de kämpa i drivor och snö
och vandra och gå och förfrysa och dö,
vart vandren I, vart leder denna färden?

De tycka sig se ljus långt på villande stig,
de skynda, de tänka att snart få värma sig
och finna goda vänner i gårde.
Och kommer en i vägen, så slå de honom ner
och domna sedan själva och vakna aldrig mer,
I mänskor, varen intet så hårde!