Tillägnan

Här på de ödsliga Uppsalaslätterna
har vi ofta vankat i vinternätterna.
Tysta gick vi.  Slätten låg vid.
Stjärnorna flammade sen evig tid.

Stjärnorna flammade, stumma och skrämmande.
Sida vid sida gick vi främmande,
skilda till strävan, skilda till syn.
Kära för oss båda var slätten och skyn.

En gång restes forntidshärdarna
här i skimret av de fjärran världarna.
Eld vid eld i hedenhös
samlade sin flock, medan jorden frös.

Här plöjdes mark av de första plogarna,
plöjdes, medan ulvarna tjöt i skogarna.
Här på de heliga härdarnas glöd
bakades av kornet ett grovt, hårt bröd.

Här stod hovet, där skarorna blotade,
fulla av fasa, när fimbulvintern hotade,
fulla av kvidan under flämtande valv,
när runt kring jorden en världsnatt skalv.

Se, hur ljusen tindrar på slätterna,
kämpande mot mörkret i vinternätterna!
Natten är oändlig och jorden ett flarn.
Räck mig din hand!  Vi är härdarnas barn.

Av ismurar och istystnad
är freden skyddad i mitt gryningsland,
där luften skälver, blek av hunger
till solliv och solbrand.
Törnsnåren i ångestväntan
stänger hårt i sin kala stam
alla lågor, som ber och tigger om
att snart få brista i blommor fram.

Du vet ordet, du ensam.
Tala, tala och väck mitt land!
Lös träden ur gryningsvåndan,
tänd luften med din lyfta hand!
Blom ska regna för din fot att trampa,
strålar dansa, när din mun ler
Tala, tala!  Jag begär att blomma
dig till glädje, och inget mer.

Tyst är rymden, blek av hunger.
Stel och kall är min slutna hand.
Av ismurar och istystnad
är freden skyddad i mitt gryningsland.
Och väl vet jag, att trollordet,
det sägs aldrig, jag blir aldrig fri.
Stumma sluts dina smala läppar,
när stolt du skrider som en hjort förbi.

Hela min själ har jag knutit till en tanke,
hårt, hårt, så jag kände den med handen,
hela min själ har jag slungat genom luften
långt bort till dig.
Ser du den ligga som en stjärnsten fallen,
ännu efter flykten glödande i sanden,
vandrar du förbi den i din svingande rytm,
så tänker du nog inte på mig.

Hela min själ har jag knutit till en tanke,
hela min själ ligger tung för dina fötter.
Själv är jag så tom, så det svider och värker.
Du, du, min vän!
Märker du inte, eller vill du inte märka
tinget som är ryckt från sina skälvande rötter?
Har du inget bruk för min fattiga själ?
Är jag bara i vägen igen?

Allt, allt jag ägde
var ditt mer än mitt.
Allt jag vackrast ville
var ditt, ditt, ditt.

Högt med dig jag talade
vad ingen i världen vet.
På ändlösa vägar
var du min ensamhet.

Låg jag vaken om natten
och tänkte ingenting,
andades, kände jag dig, dig.
Du var runtomkring.

Livlöst är livet,
där inte du är kvar.
Världen är ett väldigt skal,
som ingen kärna har.