När guldröda Solen i vester går ned
Och aftonen svalkar den smäktande jorden,
Då Fiskaren hastar ur hyddan sin led
Till jullen, som bidar i skummiga fjorden,
Och hissar dess segel och lossar dess tåg,
Och klyfver med åran den fräsande våg.

Nu trygg han der sitter, vid facklornas brand,
Allena i natten, på gungande båten,
Och skickar åt djupet, med roflysten hand,
De lockande beten, som gömma försåten,
Och spänner, för vågornas menlösa barn,
I skären de lömska, de hållfasta garn.

Hans boning är hafvet, af fullmånens glans
Försilfradt. Det böljande golfvet af Solen
Förgylles. Och klippor, i furornas krans,
Likt pelare, stödja den stjernströdda polen,
Som hvälfver deröfver sitt skimrande tak. –
Ja, tärnor ej saknas i Fiskarns gemak.

Se Hafsbruden tittar ur böljorna opp.
Dess uppsyn är ljuf, som den daggiga våren.
Med hafsskummet täflar dess snöhvita kropp.
Kring glänsande skuldror de sjögröna håren
Från säfkransen flyta. På armen hon för
En gyldene harpa och glädtigt den rör.

Och sjunger förföriskt: »Hvi töfvar du här,
På slippriga vågor, o Yngling! i töcken?
Jag ryser här uppe. Så kyligt det är.
Hvart ögat än blickar, det ser blott en öcken.
Stig ned i min grotta! Dess vägg är beklädd
Af gröna tapeter, och varm är min bädd.»

»Dit hinner ej vågornas eviga sus,
Men harpor, kring fradgande skålar, der klinga,
Och rummet är upplyst af hundrade ljus,
Och skalkande tärnor i dansar sig svinga.
O, kom till min ömma, min svallande barm!
O, kom för att slumra på hafsbrudens arm!»

Ack! lycklig den Fiskare är, i hvars tjäll,
Vid lampan, en trogen och älskande maka
Förnöter i saknad sin ensamma qväll –
Som älskar en tärna och älskas tillbaka.
Han vandrar förvägen sin farliga stråt;
Han faller ej offer för Hafsfruns försåt.