Se hösten klarnar, Frida! Som ballonger av siden skinande ses molnen gå högt över tysta träd, där många gånger i somras hördes sång av fåglar små. Den tid, som kommer, är så stark i färgen! Han är så sund och stolt uti sin håg. Frisk vinden är, som flyger över bergen och krusar mörk vår sommars bleka våg. O se på trädens kronor, gula, röda, som darra mellan granars mörka vakt. Tror verkligen Frida döden så kan glöda och spraka så i fröjd och kunglig prakt? Kan man väl tro en avskedshälsning vara i denna ståt med vemod innelyckt...? Att Hösten tårar har i ögon klara bestrider jag, vet Frida, lugnt och tryggt. Om detta döden är, han kan ej isa mitt blod, men i dess ställe giva tröst. Jag rädes allt, att de gjort orättvisa åt våran vän, den gyllne, sköna Höst.
Fem Frida-visor
Song Cycle by Knut Håkanson (1887 - 1929)
1. Hösten klarnar, Frida
Language: Swedish (Svenska)
Text Authorship:
- by Birger Sjöberg (1885 - 1929)
Go to the general single-text view
Researcher for this text: Emily Ezust [Administrator]2. Hyllning till universum [sung text not yet checked]
Language: Swedish (Svenska)
Medan andra de dra till dansen, medan andra till Nöjets gap ragla yra med offerkransen, lycklig är jag i lugna sansen, svärmar stilla för Vetenskap. Stråken viner bak jasminer, hornljud når till mitt rums gardiner, medan andra de dra till dansen vill jag svärma för Vetenskap. Medan månen den gyllne kroken häktar upp bak den våta gren, bak de doftande blomsterdoken, bläddrar jag i Familjeboken, skådar världar med glödgat sken. Sidan fyra stjärnor pyra och kometsvansar häftigt styra, festligt fram i Familjeboken, där jag bläddrar vid ljusets sken. Jag vill drömma om Universum djupt här nere i jordens mull. Glädjas vill jag åt Universum, sjunga vill jag om Universum, denna vilda, så stjärnefull. Fjäll och stenar, tuvor, grenar, hav, kometer, planet, som skenar, dån och viskning i Universum, jag besjunger för glädjens skull. Bäst på Jorden jag mig ses sköta fin och städad och ambitiös, stora världar varandra möta, kretsa tysta -- och sammanstöta: röda flingor i mörkret strös! Floder spruta, eldar tjuta. Å, nog borde jag tårar gjuta! Men för mycket jag har att sköta, där jag sysslar så ambitiös. I det stora är jag väl ringa; lyser, myser i fröjd ändå bland kometer, som sönderspringa, ibland haven de blå, som svinga böljor in över sten och strå! Milda blickar Frida skickar, och den blommande apel nickar! I det stora är jag väl ringa, lyser, myser i fröjd ändå! Vårens strömmar i Universum frusa, bada kring sten och grund! Vårens drömmar i Universum spira, skira, o, Universum, tjusa glada i denna stund. Ögat blänker när jag tänker på all fröjd, du mitt sinne skänker, o, mitt präktiga Universum, där jag drömmer i Jordens lund.
Text Authorship:
- by Birger Sjöberg (1885 - 1929), "Hyllning till Universum", appears in Fridas andra bok , no. 12, first published 1929
See other settings of this text.
Researcher for this page: Leif Møller3. Amor rasar i Lilla Paris
Language: Swedish (Svenska)
Utan tvivel brann på min kind en låga. Utom all fråga! Utom all fråga! Utan tvivel bankade hjärtat då. Frida satt vit och lutad mot soffans karmar, i mina armar, i mina armar nyss hon förmärkt hur kärlekens böljor slå. Bäst jag så maklig, sansad och saklig sitter i vårens afton vid varsamt tal, uppsprang en flamma och i detsamma rosor (i bilder talat!) från Frida jag stal. Kyssen både kan tända och kan förlama. Just ej så tama, just ej så lama kärlekens tigrar lösa i hjärtat gå. Uti beskedligt bröst kan det börja att brusa, blodpärlor susa, spritta och rusa ... Ryckningar omkring läppar, som halvöppna stå. Allting har stannat. Ingenting annat i Universum händer i denna stund, men små kometer, röda raketer segna sakta i mörkret vid ögats blund. Kärleks tigrar strax efter yra dansen återfå sansen, sloka med svansen, Vardags afton står där med vardagsljud. Frida tittar förskräckt på det närmsta snåret, pysslar med håret tills att hon får ett lagom fall på den buggliga, gyllne skrud. Krafsar i hatten, klara som vatten de häpna ögonen stirra vid hjärtats ljud. Amor rasar i Lilla Paris och svingar rosiga vingar, läppar han tvingar njuta och truta runda i skymnings tid. Strax på hans bud de tveksamma armar våga -- utan all fråga -- slå som en båga omkring en hals, som bäddats i spetsars frid. Plymer som vispa, broscher som rispa, kvittar, när Amor viskar: Pass på, pass på! Halspärlor springa, trilla och klinga och smycken och nålar glimma som dagg på strå. Våran stad i likhet med andra städer gömmer små bräder, grönskan bekläder, gömmer krypin, där skuggan är tät och grön. Än vid hotellet gula med namn Centralen, än vid kanalen. "Diagonalen" kallad, invid museet, är tyst och skön. Femtio ställen prassla i kvällen, hundrade armar röras på samma vis, slingra och digna. Läppar välsigna förglömmande vardags ansvar i vårt Paris.
Text Authorship:
- by Birger Sjöberg (1885 - 1929), "Amor rasar i Lilla Paris", appears in Fridas andra bok , no. 8, first published 1929
Go to the general single-text view
(Ända från lilla parken bakom hotell Centralen, vid kanalens soffor och till lunden vid museet).Researcher for this page: Leif Møller
4. Vinden nyanserar
Language: Swedish (Svenska)
Vinden nyanserar den melodi, vi höra på, från fjärran paviljongen. Ljudet sig formerar -- så klippes bort en takt och två utav den ljuva sången. "Å, om bara nästa repris fick vara hel!" Ja, den är mild och tjusande uti sitt ömma spel! Om vinden sig förbarmar, den bar musiken helt till oss på sina lätta armar! Än är ljudet litet, det nästan mumlar blott ibland, det liknar blåstens susning Än som sönderslitet, trasigt kan det bullra fram till ganska ringa tjusning. Plötsligt klarnar ett ackord och länge stilla står. Det är som sken i mörkret då, fast glädjen snart förgår! Om vinden sig förbarmar, den bär musiken helt till oss på sina lätta armar. Hör du trummors åska, som tränger genom sus och porl av vattnet uti sundet? -- Är det operan "Toska?" ... Åh, hör nu strilar som ett sorl av stråkdrag sammanbundet! Luta Dig emot mitt bröst, vi vilja lyssna så. -- (Brovakten hörs höja genom mörkret: "Klart att gå!") Om vinden sig förbarmar, den bär ej Vardagsljuden hit på sina lätta armar. Ej mig intresserar vår måne -- fast augusti rår: En kväll med gullbrokader! Vinden nyanserar... Nu susar det en sakta kår, som vänder mörka blader. Hit ett block av toner når, men åter flyr det bort. (Tag min kalla hand i din... Vår väntan bliver kort.) -- -- -- Å, vinden sig förbarmar! Den förde kärlekssången hit på sina lätta armar.
Text Authorship:
- by Birger Sjöberg (1885 - 1929), "Vinden nyanserar", appears in Fridas andra bok , no. 15, first published 1929
Go to the general single-text view
Researcher for this page: Leif Møller5. Vårnatt i Fridas faders trädgård
Language: Swedish (Svenska)
Tycker att vi borde andar vara denna afton ibland blommors snö! Ovan häcken står vår granna, klara aftonstjärna som en fyr på sjö. Dunklet är nog tätt, men blomstren skina trotsande det tunga skymningsdok. Nyss en apel dödstyst ner sitt fina överflöd av vita blommor vrok. Ej är Frida högljudd med sin stämma, men hon helst vill viska denna stund liksom rädes hon att skönhet skrämma som en fågel från vår trädgårdsrund. Eljest saklig själv, jag kan ej svara, ej min tankes alster ivrigt strö. Tycker att vi borde andar vara denna afton ibland blommors snö.
Text Authorship:
- by Birger Sjöberg (1885 - 1929)
Go to the general single-text view
Researcher for this text: Emily Ezust [Administrator]Total word count: 1055