Se hösten klarnar, Frida! Som ballonger 
av siden skinande ses molnen gå 
högt över tysta träd, där många gånger 
i somras hördes sång av fåglar små. 

Den tid, som kommer, är så stark i färgen! 
Han är så sund och stolt uti sin håg. 
Frisk vinden är, som flyger över bergen 
och krusar mörk vår sommars bleka våg. 

O se på trädens kronor, gula, röda, 
som darra mellan granars mörka vakt. 
Tror verkligen Frida döden så kan glöda 
och spraka så i fröjd och kunglig prakt? 

Kan man väl tro en avskedshälsning vara 
i denna ståt med vemod innelyckt...? 
Att Hösten tårar har i ögon klara 
bestrider jag, vet Frida, lugnt och tryggt. 

Om detta döden är, han kan ej isa 
mitt blod, men i dess ställe giva tröst. 
Jag rädes allt, att de gjort orättvisa 
åt våran vän, den gyllne, sköna Höst.