Exotiska sånger

Minns du våren, kärlekstrånadens
första tvekande drömmars tid,
kokilans sång i Tjaitramånadens
klara leende nätters frid?
Minns du, hur sakta du vaggade,
älskade, på mina knän,
medan den svala aftonen daggade
mangons blomröda trän?

Lotusögonen sakta slöto sig,
doftande huvudet sjönk mot min arm,
samman, långsamt läpparna göto sig
stilla vi drömde, barm mot barm.
Stjärnorna, stora och spörjande,
skredo i kyligt blå,
hälften i glädje - och hälften i sörjande -
länge - dröjde vi så...

Ack, som tjakorafågeln lefver blott
af måneljusets kalla bleka strålar
så kan mitt hjärta, kära lefva blott
af skimret från din månlikt klara panna.

Så kan du stå mig fjärran, fjärran nu
lik aftonstjärnan bortom bambusskogen
och vara mig så nära, nära dock,
att med ditt ljus du helt min själ uppfyller.

Af lotusdoft och månens sken
och honungsdaggens vatten
vill jag bereda sval och ren
en dryck åt dig i natten,
när på det tysta taket svag
med fuktigt heta läppar
du domnar bort vid trastens slag
och lutans lätta knäppar.

Månen vandrar sin ensliga stig,
tyst i den drömmande natten,
lotusblomman har öppnat sig
gungar på blånande vatten,
gungar med brusten stängel framåt,
sakta strömmen förrinner,
månens blick henne följer åt,
tills hon i hafvet försvinner.

Så min kära i sorg jag såg
sakta från mig glida,
gripen af lifvets kylande våg
slets hon bort från min sida.

Blåhalsade fåglar drilla så ljuft och underbart
gaseller nalkas stilla och se så mildt och klart.
Nu hvilar i grönska skogen och himlen drömmer blå
och bimbafrukten är mogen och mörka tamalorna stå.

I fjärran lockar en häger och klar ljuder källans sång
allt ljuftsom jorden äger, den bjuder på en gång.
Snart hvilar den blåa natten på lundar och vattendrag
snart stundar den stora natten på lifvets sista dag.