De bägge viljorna och andra dikter av Ola Hansson

Jag varnar dig för viljorna, 
som taga hvar sin lejondel 
och härska uppå tiljorna 
i denna världens sorgespel.

Den ena är den baggiga, 
som luktar skägg och gammal bock, 
den raggiga och taggiga, 
som stångs och sticks med lock och pock.

Den andra är den rakade 
med hökens näbb och räfvens grin, 
den tvättade och lakade 
med knipen mun och sluten min.

Den ena bringar öfningar, 
hvari det kyls, ditt heta blod. 
Den andra bjuder pröfningar, 
hvari du lärer tålamod.

Så, efter små förlöpningar 
af galenskap och kyss och kif 
med regelbundna löpningar 
du spelar ut till slut ditt lif.

Jag älskar icke viljorna, 
som göra världen kall och hård. 
Jag älskar mera liljorna 
och rosorna i blomstergård.

Du lifvets eviga röda flamma som full 
och stilla brinner genom dômernas skymning, 
i murarnas nischer, öfver husens portar 
och i kvinnornas ögon. 
Du alstringsgnista af den första skapelseelden, 
som klyfde det svarta kaos, du mörkröda, 
hvilande droppe af den eviga 
värmekällan af elden och blodet, 
aldrig slocknande och aldrig sinande, 
genom kölden och natten, ned genom seklerna 
och ned genom släktena rinner du. 
Rinner du i en timme af tystnad 
och längtan in i mitt väsen, 
rinner som röd ro ned i mitt öppna hjärta.

Dragspelet hvinade, gnällde och kved, 
och Jeppa sjöng en visa från Tvedörra hed 
om hur lätt till sin person man där tar skada. 
Störstdrängen tog supen med allvarsmin 
och störsttösen med sitt allra bredaste grin 
smorde granna och stora mada.

Dragspelet krängde som vildaste sjö 
och Jeppa sjöng om falsk och om ärlig mö 
och hur svårt det är att mellan dem skelna. 
Boel skrattade gal' som en da', 
när Jeppa sjöng om gräbban, som han skulle ta; 
och tåren stod i ögonen på Elna.