Tre Fröding-dikter

Inga lilla, Ingalill, sjung visan för mig, 
min själ är så ensam på levnadens stig, 
mitt sinne är så ensamt i sorgen. 
Inga lilla, Ingalill, sjung visan för mig, 
den klingar mig så lyckosam, så god och tröstelig, 
så milder i den ödsliga borgen. 

Inga lilla, Ingalill, sjung visan för mig, 
mitt halva kungarike det vill jag giva dig 
och allt mitt guld och silver i borgen. 
Min kärlek är mitt silver och guld i min borg, 
mitt halva kungarike är hälften av min sorg, 
säg, Inga lilla, räds du för sorgen?

Det borde varit stjärnor att smycka ditt änne
som länkar och spänne
och stråldiadem om ditt hår,
där silverljusa skira och svagtgyllne bleka
små strimmor sågos leka
likt strimmor, dem ett norrsken i kvällrymden sår.
 
Din fot var späd och liten, din vrist var fin och spenslig,
din väg var så enslig,
och blygtförnäm och skygg var din gång,
du liknade de syner, som drömmarna väva,
de lysa och sväva,
och stjärnor de bära om håren till spång.
 
I skimret om din panna var sorgen och musiken,
men frusen, besviken
av toner, din visa på läpparne låg.
Din växt var full av gratie, men aldrig fick den följa
sitt väsen att bölja
med frigjort behag i var linjevåg.
 
Ditt huvud höll du lutat som säven för vinden,
och blek var du om kinden
som blekaste blomst som i skogsmon står,
men mörka som en kvällhimmel ögonen sågo
mot länder, som lågo
för fjärran och skumt för en blick som vår.
 
Och alltid jag förnam det förpinade ljuset,
det slocknade suset
av gudom, som dör i din blick, i din röst.
Du var mig som en sångmö, som blott vågar viska,
för sjuk bland de friska,
för vek bland de starka med vittvälvt bröst.
 
Jag tänkte: "Du är rik i att älska och svärma,
att fostra och värma
all skönhet, all kärlek, allt ljus i din själ.
Vad båtar dig din rikedom? - till skam skall den vändas
och trampas och skändas
som skogens viol av en stigmanshäl."
 
"I träldom och förnedring din rygg skall du kröka
som slav och som sköka
en gång för din kärleks och vekhets skull.
Ty det, som drömmer vackrast, och det som blickar mildast,
brutalast och vildast
skall brytas mot jord och besudlas med mull."
 
Men kanske har det bättre och ädlare gått dig
- när mänskorna försmått dig,
kanhända hava peris beskyddat din gång.
För mig var du en ljusgestalt i nattens tid upprunnen,
vid morgonen försvunnen,
jag minns dig som en stjärna, en saga, en sång. 

Jag sörja, jag sörja, jag sörja väl må,
ty stjärnorna så kalla på himmelen gå
och frusen och kall är hela världen.
Och mänskorna de kämpa i drivor och snö
och vandra och gå och förfrysa och dö,
vart vandren I, vart leder denna färden?

De tycka sig se ljus långt på villande stig,
de skynda, de tänka att snart få värma sig
och finna goda vänner i gårde.
Och kommer en i vägen, så slå de honom ner
och domna sedan själva och vakna aldrig mer,
I mänskor, varen intet så hårde!