Fridas andra bok

Jag längtar till Italien, till Italiens sköna land, 
där små citroner gula, de växa uppå strand, 
där näktergalar drilla 
allt uti dalen stilla, 
och snäckorna så röda, de lysa uppå sand. 

Jag längtar till Italien, där palmerna de stå 
så doftande och höga med gröna blader på, 
där gossen spelar luta 
invid sin flickas ruta, 
när aftonstunden kommer med många stjärnor små. 

Jag drömmer om Italien vid skymning i vår bod, 
där kryddor sällsamt dofta bland lådor och bland lod. 
Jag ser i mina drömmer 
de silvervita strömmar 
med tusende gondoler uppå den klara flod. 

Jag tycker, att jag ser, hur i månens milda sken 
jag vrickar fram gondolen på böljan, klar och ren, 
och hur i aktern sitter 
beglänst att stjärnans glitter, 
en späd italienska med röst så ljus och len. 

Hon sjunger om Italien, om Italiens sköna land, 
där små citroner gula, de växa uppå strand, 
där näktergalar drilla 
i dalen, mörk och stilla, 
när solen sjunker ner bak Vesuvius'es rand.

Så glida vi från stranden i sakteliga mak,
från grönska och syrener och röda tegeltak.
Hur ljuvt det är att glida
på vågen, milda Frida!
Hur ljuvt det är att glida
i sakteliga mak!

Se, våran snipa speglar sin bild i böljan blå!
De granna, röda ränder likt vilda ormar gå,
och namnet på dess sida
(det är ju annars "Frida")
sig skrynklat ses försprida
i tusen ringar små.

När Vattenverkets murar försvinna ur vår syn,
sig Frida sakta reser med stänk i ögonbryn.
Nu vinkar hon åt stranden
med skopan uti handen.
Nu vinkar hon åt stranden --
en grön och disig syn.

Hon sakta ned sig lutar med gult och burrigt hår
vid relingen mot spegeln, som blank och kullrig står.
När handen den sig närmar,
de röda klänningsärmar
vår bölja tydligt härmar. --
Och åran sakta slår.

Det susar över säven, han bugar sig så grant;
bland strå och pipa gnistrar av blått och diamant.
Och under flaken kluckar
en fängslad våg och suckar.
Den pollrar och den kluckar. --
Vi runda uddens kant.

Ej längta vi till stranden, till grönska och syren.
Här ute vinden svalkar så smekande och len.
Min ädla, goda Frida,
hon vill väl ej bestrida,
att det är ljuvt att glida
i sommarns milda sken?

I dag är Vattentornet svept i flor,
och viken skrynklas som ett krusat rosenblad.
Nyss Morgons ängel på dimmig vinge for
och tyst sig lägrade bland strån och gröna blad.
Ännu ej varmt det är, men solen stiger fin
liksom i dallring ur en bädd av skär satin.
Och gräsen äro så hala
i denna stunden svala.
Nu höra vi tupparna gala
omkring vår tysta stad ...
I dag är Vattentornet svept i flor,
och viken skrynklas som ett krusat rosenblad.

Min sko, den gula, blir av prickar full,
och för jag handen genom ängens långa hår,
den glänser våt av pärlor eller gull ...
Se, nyponbusken liksom blixtar kring sig slår!
Bersån hos Timmermätarn välves mörk och rund,
och gatans svalg i skugga står i morgonstund.
Ännu är rofullt och stilla.
Så vit är doktorns villa...
Hör, dikena sorla och kvilla,
och ivrigt lärkan slår! --
Min sko, den gula, blir av prickar full
när jag bland ängens alla våta blommor trår.

Snart rullgardin med smatter flyger opp,
snart soffor slås ihop vid dån som åska vild ...
Snart Fröken fyller sin stora kaffekopp
och skådar skvallerspegelns klara gatubild.
Snart Rådman långsamt går med kratta i sin hand:
Tyrannen hälsar på en ros i trädgårdsland ...
De vita morgonens rökar
gå upp i smala krökar,
och värmen så sakta sig ökar
och luften dallrar mild. --
Snart rullgardin med smatter flyger opp,
snart soffor slås ihop vid dån som åska vild.

Nu, Frida -- lyss! -- är staden vaken strax.
Hör skyttetrumman! Dovt i fjärran den sig rör.
Reveljen blåses -- det redan är så dags ...
Vi borde tåget se med fanan blå framför!
Vi rusa stigen, som bak Olssons rågar går,
vi snedda planen, där den röda skolan står ...
"Vid torget böra de vara ..."
Var still och lyssna bara!
Signalerna ljuda så klara ...
Den friska morgonkör! --
Nu, Frida -- lyss! -- är staden vaken strax.
Hör skyttetrumman! Dovt i fjärran den sig rör ...

Så änteligen har jag den blåa rocken ändå!
Se, gyllne stigen av knappar små
uppå den rediga barmen blå!
Så änteligen drar jag den blåa rocken uppå!

Visst är han något simpel och grov i sin kvalitet,
men han är seg som min egen arm
och god och varm som min flickas barm.
Det kvittar mig om simpel, om simpel i evighet!

Och han är blå i färgen liksom de blommorna små,
jag plockade i den ljusa vår
bland snö och mossa i skogens snår.
Ja, han är blå i färgen som himlen, där ovanpå!

Så drager jag till heden att skriva rent för mitt land!
Begråt mig, ljuva, ifall jag dör --
jag är ej vidare vapenför! --
ifall jag dör i striden för hemmets älskade strand!

Så tar jag, försann, och virar
kring skulten en törnekrans!
Så ger jag mig ut och firar.
Vik hädan min lugna sans!
Kom, skönaste spritiosa,
kom hit till min bleka mund,
och skaffa den litet rosa,
förgyllande spritiosa,
och giv mig en tröstestund!

O, punsch, där du står i muggen
så gyllene, tjock och grann,
du liknar den gula luggen,
som glänste, när månen brann,
den luggen, som lent mig smekte
på hemväg den milda natt
i somras, då allting lekte
och varmaste blåstar smekte
och dansade fritt och glatt.

Förbannade läppar dina! ...
Hej dunkom, du röda vin!
Du liknar de läppar fina,
som viska bak tät jasmin!
De läpparna små, som sade
en doftande kväll till mig:
"Jag vånne, att dig jag hade,
för alltid, du milde, glade!
Jag vånne, jag hade dig!"

Så dön mina kärleksrosor!
Adjös och farväl med er,
och kommen, I spritiosor,
likörer och punsch, med mer!
Och porter, åt dig jag syftar,
du bubblande, mörka drick!
Å, trösta mig, ty jag snyftar ...
Kom porter, åt dig jag syftar
med slocknande, sorgsen blick!

Men dock -- blott ytan kvinnan finner!
Flaggans fras, raket som brinner!
Fiskar tanklös termometern ur dess silvervåg.
Allvar ej hon såg.

Nej, allvar bakom horn och fana,
kuttrande ej vill hon ana.
Ståltråd spränges, flaskan sprutar, glädjens blåstar dra.
Så vill kvinnan ha!

Men frågar jag, på stigen hala,
medan hornen fjärran tala,
"Vad är sociala grunden? Meningen, jag ber?"
Frida endast ler.

Och dock -- man här sig sammanflockat
för att Rusets vådor lockat.
Dessa bleka bröder stannat, trofast hand i hand,
tätt vid avgrunds rand.

Säg, mumla icke stämmor djupa:
"Hjälp oss, låta bli att supa!"
Konjak purpras uti tanken, doftar: "Tag du mig!"
"Nej, jag hatar dig!"

Å, ej så lätt att låta vara
glaset med den drycken klara!
När den tänder yrans fackla, blodet dansar rött,
livet smilar sött!

Men var och en, jag säger Frida,
som en gång ett rus fått lida,
vaknat dödsblek i sin soffa, som i böljor går,
allvar nog förstår!

"Å en två tre fyr,
å en två tre fyr!
Å, hopp lilla nåden", sa danslärarinnan,
den sötsura kvinnan
med näsa som en pik -- "fyr!"
"Se så -- två tre fyr,
pass på -- två tre fyr.
Å räta på benet, håll takt till vår musik!"
Liksom en väktare
jag satt på salens läktare
bland damm och bland spindlar, som kila ned och opp -- "fyr"
Frida under klackars smatter
övar nätt en padekatter.
"Fy lilla nåden! Håll rak vår lilla kropp! -- fyr!"
På en stol sergeant Floré
på fiolen spelade,
filade så strävt ibland och syntes stundom vackla.
Blundade i sömnigt ljus
-- ölkafé i samma hus! --
Njutningen har vår Floré på näsan börjat spackla!
Men lärarinnan kackla
och sträckte fingret hotande som om hon anat ve -- "fyr!"
"Håll takten herr Floré -- fyr --
å en två tre fyr.
Å, hopp lilla nåden", sa danslärarinnan
-- den sötsura kvinnan --
"följ bara noga med!"

"Å en två tre fyr,
å en två tre fyr!"
Men Frida hon kastar en blixt med sitt öga
åt mig i det höga,
där stirrande jag står -- "fyr".
"Ja kom! -- två tre fyr!
Vänd om! -- två tre fyr.
Bevars, lilla vännen, den svängen var för svår -- fyr!"
Handen nu räcker hon
och Fridas arm den sträcker hon,
med skospets hon rättar -- "vi börja omigen -- fyr."
Frida synes bli generad,
röd och varm och altererad,
blickar dock trofast på lärarinnan än -- "fyr!"
Tätt intill en smalbent karl
ödsligt som ett spöke far;
krökta knän i höjden gå och likna svarta hakar.
Lärarinnan utan ro
smyger på sin blankskinnsko,
anför med sitt fingerspröt och noga allt bevakar.
Och sammetsbänken skakar.
Som gråten från ett nyfött barn hörs jamet från fiol -- "fyr"
"Sitt stilla på sin stol -- fyr.
Var nykt som i fjol -- fyr.
Å en två tre fyr!" En blixt från ett öga
åt mig i det höga,
en strimma som av sol!

'Å en två tre fyr,
å en två tre fyr!"
Ja festlig blir dansen -- det skuttas i salen --
fast liten är balen,
en lärostundens fest -- "fyr!"
"Nej stopp -- två tre fyr,
se opp -- två tre fyr!"
En eldig spanjorska tycks Frida likna mest.
Blusen är pösande;
så vild och så förlösande
blir knäande dansen med nickar och med språng -- "fyr!"
Utan att på ljudet akta
börjar jag med foten takta,
lutar mig långt över räcket på en gång -- "fyr".
Men Floré med handen matt
släpar seg sin padekatt,
hartsen snöar ned i drivor under alla strängar.
Tittar upp åt fröken -- smal,
styv som siffra, som linjal --
hoppas att få sluta strax med sina svåra slängar.
Han får två mörka blängar
och fingret pekar som ett spjut: "dacapo få vi be -- fyr --
min goda herr Floré -- fyr --
å en två tre fyr."
Ja, eldig är dansen fast liten är balen,
där Frida i salen
ses stråla som en fe.

Utan tvivel brann på min kind en låga.
Utom all fråga!
Utom all fråga!
Utan tvivel bankade hjärtat då.
Frida satt vit och lutad mot soffans karmar,
i mina armar,
i mina armar
nyss hon förmärkt hur kärlekens böljor slå.
Bäst jag så maklig,
sansad och saklig
sitter i vårens afton vid varsamt tal,
uppsprang en flamma
och i detsamma
rosor (i bilder talat!) från Frida jag stal.

Kyssen både kan tända och kan förlama.
Just ej så tama,
just ej så lama
kärlekens tigrar lösa i hjärtat gå.
Uti beskedligt bröst kan det börja att brusa,
blodpärlor susa,
spritta och rusa ...
Ryckningar omkring läppar, som halvöppna stå.
Allting har stannat.
Ingenting annat
i Universum händer i denna stund,
men små kometer,
röda raketer
segna sakta i mörkret vid ögats blund.

Kärleks tigrar strax efter yra dansen
återfå sansen,
sloka med svansen,
Vardags afton står där med vardagsljud.
Frida tittar förskräckt på det närmsta snåret,
pysslar med håret
tills att hon får ett
lagom fall på den buggliga, gyllne skrud.
Krafsar i hatten,
klara som vatten
de häpna ögonen stirra vid hjärtats ljud.

Amor rasar i Lilla Paris och svingar
rosiga vingar,
läppar han tvingar
njuta och truta runda i skymnings tid.
Strax på hans bud de tveksamma armar våga
-- utan all fråga --
slå som en båga
omkring en hals, som bäddats i spetsars frid.
Plymer som vispa,
broscher som rispa,
kvittar, när Amor viskar: Pass på, pass på!
Halspärlor springa,
trilla och klinga
och smycken och nålar glimma som dagg på strå.

Våran stad i likhet med andra städer
gömmer små bräder,
grönskan bekläder,
gömmer krypin, där skuggan är tät och grön.
Än vid hotellet gula med namn Centralen,
än vid kanalen.
"Diagonalen"
kallad, invid museet, är tyst och skön.
Femtio ställen
prassla i kvällen,
hundrade armar röras på samma vis,
slingra och digna.
Läppar välsigna
förglömmande vardags ansvar i vårt Paris.

Frida, Frida!
Man skapad är att lida.
Om jag riktigt skåda kan
på tingen, är det så.
Fritt och vida
ses flygmaskinen glida --
från bekymret aldrig hann
den flygaren ändå!
Far han upp i luften klar
från ängslans gröna jord,
säkert, säkert med han har
bekymmerna ombord.
Frida, Frida, man skapad är att lida.
Om jag riktigt skåda kan
på tingen är det så.

Granna, granna
små fjärlar kring min panna,
komma ifrån sommarns äng,
de tjusa mig ibland.
Stanna, stanna,
jag mumlar, och vill banna
då de fly till blomstersäng
och gröna trädgårdsland.
Icke fjäriln såsom så'n
jag alls förtörnas på.
Obeständighetens hån
det är, jag sörjer så.
Granna, granna
små fjärlar kring min panna,
komma ifrån sommarns äng,
de tjusa mig ibland.

Frida, Frida,
min tanke brukar skrida
till en tavla, som jag såg
en gång för länge sen.
Vatten vida,
och popplar, som sig vrida
på en ö -- den sköljs av våg
så kall och klar och ren.
Båten glider allvarsam,
och ljud av årslag dö --
far med vita andar fram
till Dödens tysta ö ...
Frida, Frida,
min tanke brukar skrida
till en tavla, som jag såg
en gång för länge sen.

Kanske livet
jag ser för övergivet
sorgset, kvinna! Eller vad?
Om hjärtats råd jag ber.
-- Det är givet,
du ser för överdrivet,
överdrivet till den grad
på nästan allt som sker.
Du är ju affärens stöd,
du fin och proper är. --
Tala aldrig mer om död
om mig du håller kär! ...
-- -- -- 
Kanske livet
jag såg för överdrivet
sorgset, kvinna! Eller vad?
Ja, säkert så det är!

Finge min Frida rätt
är döden ett bekymmer,
vilket, likt ängslan, nog
tör hava övergång.
Morgonen bräcker lätt
i samma stund det skymmer,
just som vårt solsken dog
det sken vid fågelsång.
Just som jag kved: "Jag dör",
drömmande jag mig rör,
svepande fram på ängar ...
Strängar
vid vindstråk jag hör.
Finge min Frida rätt
är döden ett bekymmer,
vilket, likt ängslan, nog
tör hava övergång.

Döden väl liknar då,
trots skrämsels vita lakan,
mildaste skymningsblund
i juninattens gång.
Natt råder nog, men så
som vid midsommarvakan:
Bida en ringa stund
och fåglar slå sin sång!
Svimning på huvudgärd,
väckning vid luftig färd:
Lågande längtan bara ...
Klara
och strålande värld!
Döden väl liknar då,
trots skrämsels vita lakan,
mildaste skymningsblund
i juninattens gång.

Finge min Frida rätt,
är ständig kärleksglöden,
varar min milda dröm,
en evig fjäril lik.
Smärtsam på månget sätt,
men god är hemska döden.
Liknar en kolsvart ström,
som för till grönskad vik!
Just som mitt hjärtas slag
domnat, förnimmer jag
friskhets och lyckas bölja
skölja
i rodnande dag.
Finge min Frida rätt,
är ständig kärleksglöden,
varar min milda dröm,
en evig fjäril lik.

Molnen som skrida
därovan vid vindarnas vals:
En gasbildning, Frida,
ej mera, ej vidare alls.
Stjärnan som myser
så stilla och ljuvt i det blå:
Ett jordklot, som fryser,
som ryser
i ensamhet så.

Flingan, den fria,
den vita, som stjärnformig är
(en lyckad kopia
av tecknet som himmelen bär),
dagen och natten
den virvlande tjusar oss så:
den silverne skatten
är vatten,
ej mera ändå.

Rodnad bak galler
av fläktande hattfloret, den
ibland förefaller
så hemlighetsfull, o, min vän!
Denna förmering
av skönhet på kindernas lott:
en snabb cirkulering,
pulsering
av blodkroppar blott.

Lusten att kvittra
som fågel i vaggande fur,
likt sus och likt zittra,
den är av erotisk natur.
Längtandets smärta,
som fängslar vår fröjd med sitt lås:
Ett tryck kring vårt hjärta.
En smärta
naturlig, förstås!

Kyssen, den blida,
och Kärlekens arm kring en hals:
en livsyttring, Frida --
ej mera, ej vidare alls! -- -- -- 
Spörsmål, som fara
likt moln över mänskorna små,
jag söker förklara
och svara
naturligt uppå!

Medan andra de dra till dansen,
medan andra till Nöjets gap
ragla yra med offerkransen,
lycklig är jag i lugna sansen,
svärmar stilla för Vetenskap.
Stråken viner
bak jasminer,
hornljud når till mitt rums gardiner,
medan andra de dra till dansen
vill jag svärma för Vetenskap.

Medan månen den gyllne kroken
häktar upp bak den våta gren,
bak de doftande blomsterdoken,
bläddrar jag i Familjeboken,
skådar världar med glödgat sken.
Sidan fyra
stjärnor pyra
och kometsvansar häftigt styra,
festligt fram i Familjeboken,
där jag bläddrar vid ljusets sken.

Jag vill drömma om Universum
djupt här nere i jordens mull.
Glädjas vill jag åt Universum,
sjunga vill jag om Universum,
denna vilda, så stjärnefull.
Fjäll och stenar,
tuvor, grenar,
hav, kometer, planet, som skenar,
dån och viskning i Universum,
jag besjunger för glädjens skull.

Bäst på Jorden jag mig ses sköta
fin och städad och ambitiös,
stora världar varandra möta,
kretsa tysta -- och sammanstöta:
röda flingor i mörkret strös!
Floder spruta,
eldar tjuta.
Å, nog borde jag tårar gjuta!
Men för mycket jag har att sköta,
där jag sysslar så ambitiös.

I det stora är jag väl ringa;
lyser, myser i fröjd ändå
bland kometer, som sönderspringa,
ibland haven de blå, som svinga
böljor in över sten och strå!
Milda blickar
Frida skickar,
och den blommande apel nickar!
I det stora är jag väl ringa,
lyser, myser i fröjd ändå!

Vårens strömmar i Universum
frusa, bada kring sten och grund!
Vårens drömmar i Universum
spira, skira, o, Universum,
tjusa glada i denna stund.
Ögat blänker
när jag tänker
på all fröjd, du mitt sinne skänker,
o, mitt präktiga Universum,
där jag drömmer i Jordens lund.

Vi undrar hon, att månen är blek i sina drag?
Han, som så jämt får vaka från kväll till ljusan dag.
O, den som så får vandra
för att belysa andra,
han blir förtärd och svag.

— Vocalise —

Vinden nyanserar
den melodi, vi höra på,
från fjärran paviljongen.
Ljudet sig formerar --
så klippes bort en takt och två
utav den ljuva sången.
"Å, om bara nästa repris fick vara hel!"
Ja, den är mild och tjusande uti sitt ömma spel!
Om vinden sig förbarmar,
den bar musiken helt till oss
på sina lätta armar!

Än är ljudet litet,
det nästan mumlar blott ibland,
det liknar blåstens susning
Än som sönderslitet,
trasigt kan det bullra fram
till ganska ringa tjusning.
Plötsligt klarnar ett ackord och länge stilla står.
Det är som sken i mörkret då, fast glädjen snart förgår!
Om vinden sig förbarmar,
den bär musiken helt till oss
på sina lätta armar.

Hör du trummors åska,
som tränger genom sus och porl
av vattnet uti sundet?
-- Är det operan "Toska?" ...
Åh, hör nu strilar som ett sorl
av stråkdrag sammanbundet!
Luta Dig emot mitt bröst, vi vilja lyssna så. --
(Brovakten hörs höja genom mörkret: "Klart att gå!")
Om vinden sig förbarmar,
den bär ej Vardagsljuden hit
på sina lätta armar.

Ej mig intresserar
vår måne -- fast augusti rår:
En kväll med gullbrokader!
Vinden nyanserar...
Nu susar det en sakta kår,
som vänder mörka blader.
Hit ett block av toner når, men åter flyr det bort.
(Tag min kalla hand i din... Vår väntan bliver kort.)
-- -- --
Å, vinden sig förbarmar!
Den förde kärlekssången hit
på sina lätta armar.

Mjölkskjuts, glada!
Skramla med dina spannar
och surra med dina flaskor
i sommarens sken!
Ängar bada
i solskenet, där du stannar,
och hästen får beta
på grön dikesren.
Blankaste speglar:
Ett strömoln, som seglar,
i dem får sig skåda, då framåt du drar.
Nästa sekunden
du avbildar lunden;
en rågskyl stod gyllne i spegeln, som far.
Skada, skada
att bilden ej stannar,
att tavlan, den sköna, ej bränner sig kvar!
Mjölkskjuts, glada,
skramla med dina spannar
och surra med dina flaskor
i sommaren klar.

Svängbron dånar,
brovakten svär och ryter
och speglar sig röd i flaskan,
som blixtrar förbi.
Vattnet blånar,
en vimpel i vind sig knyter
på skutan, som gungar så maklig och fri.
Bukiga segel,
de se i din spegel
och broräckets kungliga vapen också!
Lejon, som räcka
ut tungan och sträcka
på gyllene ramar, som hota att slå!
Skada, skada
att bilden ej stannar,
att tavlan den sköna, ej dröjer sig kvar!
Mjölkskjuts, glada,
skramla med dina spannar
och surra med dina flaskor
i sommaren klar.

Hjulen dundra
festligt mot torgets stenar.
Med maskrosorna imellan
de kullriga stå.
Gummor, hundra,
som rädas att hästen skenar,
de darra vid borden
med morötter på.
Kungligt du strålar
och torget du målar
i buckliga speglar vid solskenets glans,
hästen som glänser,
med betslen och tränser
och viftar en flugsvärm med vajande svans!
Skada, skada
att bilden ej stannar,
att tavlan, den sköna, ei dröjer sig kvar.
Mjölkskjuts, glada,
skramla med dina spannar
och surra med dina flaskor
i sommaren klar!

Stanna, stanna
mjölkskjuts med dina klara
trymåer, om du ser fara
en slöja i vind.
Kanske granna
ögon sig skåda snara,
och kanske sig speglar
den svällande kind!
Frida måhända
på posten skall sända
ett brev från sin firma den soliga dag.
Snabb såsom tanken
kanhända till banken
hon ilar, då ser hon de tjusande drag!
Skada, skada
att bilden ej stannar,
att tavlan, den sköna, ej dröjer sig kvar.
Mjölkskjuts, glada,
skramla med dina spannar
och surra med dina flaskor
i sommaren klar!

Tycker att vi borde andar vara
denna afton ibland blommors snö!
Ovan häcken står vår granna, klara
aftonstjärna som en fyr på sjö.

Dunklet är nog tätt, men blomstren skina
trotsande det tunga skymningsdok.
Nyss en apel dödstyst ner sitt fina
överflöd av vita blommor vrok.

Ej är Frida högljudd med sin stämma,
men hon helst vill viska denna stund
liksom rädes hon att skönhet skrämma
som en fågel från vår trädgårdsrund.

Eljest saklig själv, jag kan ej svara,
ej min tankes alster ivrigt strö.
Tycker att vi borde andar vara
denna afton ibland blommors snö.

Här vid väggen kunna vi stanna,
här vid baljan, här vid knuten!
Se på stången -- kransarna granna,
grönskan virad, böjd och bruten
som i ormar -- skinande björk!
Blanka knoppar och flaggduk mörk.
Enig kvartetten står på stund:

Kör: "O grönskande lund.
	O grönskande lund.

Fagra Juni, mild du rår.
Skogens valv så glansigt står.
Dig jag ser med blomstrens troppar,
källans rand, där vågen hoppar.
Vindens fläkt så varsamt går.
Fagra Juni, mild du rår!"

Glada kväll med hundrade hattar,
hattar röda, hattar vita.
Allmänheten festligt skrattar;
Frida trängs i skor med krita.
Fanan vecklar sig långsamt ut,
bubblar upp och smäller till slut.
Taktpinnen svänges mot aftonsky.

Kör: "Natur, jag vill fly!
	Natur, jag vill fly!

Fly jag vill från stadens mur
ut till skogens björk och fur.
Glömma vill jag tankar bittra;
lyss till fågelns glada cittra.
Tag, Natur, min sång i dur.
Fly jag vill till björk och fur!"

Medan folket bland grönskan stimmar,
rökar väldigt, hojtar bara,
månen myser -- grannaste timmar!
Skyar klara fly och fara.
Midsommardagen lurar bak flor,
tänder väl snart sin fyrboll stor!
Snart skall den brista, nattens dräkt ...

Kör: "O ljuvliga fläkt!
	O ljuvliga fläkt!

Fagra Juni, mild du rår.
Skogens valv så glansigt står.
Dig jag ser med blomstens troppar.
Källans rand, där vågen hoppar.
Vindens fläkt så varsam går.
Fagra Juni, mild du rår!"

Så ömtålig, så ömtålig
är tenorn -- lätt blir han skral.
Strupen snart blir hes och dålig
på kvartettens näktergal.
Jämt han trycker
på sin hals, så vit och rund.
'Bara nycker",
mumlar ledarn, vred i grund.
Aha-.
Men tenorn på axeln rycker,
fräser: "Jag kan gå! På stund!"

När hans fina, när hans fina
röst hörs ljuda, är det så
som om gyllne fåglar vina
ovan oss där tätt vi stå.
Största prakten
har den rösten med sitt gull.
Mesta makten
har tenorn för denna skull. 
Aha-.
När det fuktigt är på trakten
bär han jämt en duk av ull.

I butiken, i butiken
han paketer kring sig strör,
gnolar över disken viken,
medan bonden tacksam hör.
(Piskor smälla
utanför vid hästars takt,
hundar skälla,
torget står i marknadsprakt!) 
Aha-.
Frågar med sin stämma gälla:
"Sjungs kvartett på Olssons trakt?"

Himlar klara, himlar klara
korsade av strålars sken,
skymta, när hans toner fara
ut i saln vid soarén!
Ögat blundar,
kupigt syns hans ögonlock
när han rundar
ton för ton i gullgrann flock. 
Aha-.
När det milda solot stundar,
brummar körn vid Ledarns pock.

Ledarn ryter, ledarn ryter
nog åt andra, svärjer ve!
Åt tenorn han vinkar nyter:
"Var så god, ett litet C!"
Denne dröjer,
handen över kragen far,
huvet höjer,
rosigt runt, med kind så klar ... 
Aha-.
Plötsligt ögat ängslan röjer:
"Fönstret står! Jag tror det drar!"

Mild och tålig, mild och tålig
mullrar basen, blek om kind.
Vår tenor är jämt så dålig,
nyckfull, som en himlens vind.
Fastän rosor
vandra till hans hand, så rund,
gullur, dosor
från privata och förbund, 
Aha-.
jämt han fräser: "Inga glosor!
Å bevars! Jag går! På stund!"

"Sov, hulda ros, i ro",
kvartetten varsamt brusar,
en kväll, när från sitt bo
vår Julis stjärna tjusar.
Vid utvärdshusets alla bord
dö bort dispyters vilda ord,
och kyparn, som av marmor gjord,
står still på blankskinnssko.
"Sov, hulda ros, i ro",
sov hulda ros,
sov hulda ros,
sov, hulda ros, i ro, 
sov, hulda ros, i ro" 

En blomsterdoft, så huld,
ur vindens famn sig löser,
och månens spann av guld
sin flod på gräset öser.
Nu smyger kyparn, tyst på tå
med glas, som glittrande ses stå
på brickan ...
 "En cigarr! Hallå!"
"Var tyst för himlens skull" ...
"Sov ros av skönhet full!
Sov hulda ros,
sov hulda ros,
sov, ros av skönhet full,
sov, ros av skönhet full" 

Bland hattars stora här,
där vitt och grått sig blandar,
jag ser med kärt besvär
ett tyg, som skärt sig randar.
Det Frida är i söndagsblus.
En rosig kind -- kring halsen krus ...
Vid lemonadens enkla rus
hon konsten njuter där.
"Till dig min sång jag bär!
O hulda ros,
o hulda ros,
o hulda ros, så kär,
o hulda ros, så kär!" 

Publikens ögon stå
så runda mot oss spända.
Cigarrer glöda då,
och huvuden sig vända
helt sakta, att med stilla ord
berömma oss vid grannens bord. --
Nu Ledarn cirklar emot jord
ses djärvt med pinnen slå!
"Min ros, du slumra må!
Min hulda ros,
min hulda ros,
min ros, du slumra må,
min ros, du slumra må" 

Där blixtrar en pincené
-- kritiken ständigt vakar. --
Så fränt han synes le,
och sakta drycken smakar.
När sången ljöd, än blid, än vild,
jag såg hans mulna gråstensbild.
Var mild i Erat blad, var mild,
mitt hjärta ville be!
"Sov sött, min hulda fe!
Sov hulda fe,
sov hulda fe,
sov sött, min hulda fe,
sov sött, min hulda fe!" 

Fast mest jag trofast ser
på pinnen, blank, som svänger,
min blick sig ut beger
ibland. Den bort sig tränger
till Frida, som med lyftat glas
nu skådar stort bland pärlors ras,
och lyss till dryckens lätta fras ...
Må sången brusa mer!
"Min ros i slummern ler.
O, hulda ros,
o, hulda ros,
du milt i slummern ler,
du milt i slummern ler!" 

Djupt, vid mitt hjärtas bo,
bak veckets stärkta båga,
de milda toner gro,
de fladdra, som en låga.
Jag ville trotsa ledarns hand,
som dämpar -- ut jag vill ibland
med rösten min, ett enda grand!...
Hör Frida den, månntro? ...
"Sov hulda ros i ro!
Sov hulda ros,
sov hulda ros,
sov hulda ros i ro,
sov hulda ros i ro!"

Såsom notchef jag ofta betraktar
de arken vita med prickarna på.
Sakta dem slätar och noga dem aktar
för skrynklor och veck, att de hålla må.
Sånger så sköna
om ängarna gröna
med blommor på, med blommor på.
Sånger, som rasa,
om forsar som frasa
så vilt och slå, så vilt och slå.
Om himlar blå,
om kvällar, som fulla av månsken stå.
Skatter, o, Frida, dem troget jag vaktar
för skrynklor och veck, att de hålla må.

Noter klänga på uppspända ränder,
likt fåglar i telegraftrådens band,
dunkla latinet en varning oss sänder,
och dämpar, när sången står värst i brand.
Bågar sig välva
och streckar ses skälva
och darra så : :
Pilarna fara
så vassa och snara
bland plumpar små, bland plumpar små
Och plötsligt stå
bokstäverna "F. F." när storm skall rå.
Vådeld det klenaste tecken ju tänder,
en prick kan visst åskan att bullra få.

Satt jag tyst i lokalen, den stilla,
där notställn stretar, så mager och arm,
fåglar vid bläddrandet började drilla
och Sommarens dag såg jag ljus och varm.
Utanför snöar
och frysa sjöar,
det vet jag nog, det vet jag nog.
Ändå det stimmar
som Sommarens timmar
vid sjö och skog, vid sjö och skog!
Så vekt jag log
när textraden kvad: "Lilla fågeln dog ..."
Satt jag så tyst i lokalen, den stilla,
mig noternas sällskap var sällskap nog.

Ofta bröderna strax efter festen
som skuggor, ranglande, gnolande gå.
Främsta tenoren, så sticken för resten,
i månsken med omlindad hals ses stå.
Hånar mig bara:
-- Blindpipa rara
adjö med dig, adjö med dig.
Med notpaketen
jag, tyst och förveten,
går still min stig, går still min stig.
Dit hem till mig
jag skatten vill föra från festens krig.
Tycker, att stjärnan bland molnenas nästen,
den blickar så tacksam och innerlig.

Är det icke mystiskt, gå i aftonstunden
just när vinden susar, prasslar jämt och samt?
Svara Frida -- ej av någon hänsyn bunden --
svara mig på heder, svara allvarsamt!
Stjärnans silveröga
blickar i det höga,
på det mörka vattnet släpa pråmar tröga.
Fjärran blinkar fyren en gång i sekunden!
Är det icke mystiskt, gå i aftonstunden
just när vinden susar, prasslar jämt och samt!

Frida! Om det vore verkligen så galet
att ej nu vi ginge, men i annan tid --
för exempel, gamla fjortonhundratalet! --
härskade ej samma trygga, ljuva frid.
Knappt för riddarns värja
kunde vi oss bärga,
stigman skulle rusa fram och hotfullt svärja.
(Troligt är, jag sökte hejda råa talet!)
Frida! Om det vore verkligen så galet,
att vi stigen ginge, i en annan tid!

Nu vi frukta föga prasslet här i nejden!
Kvittar! Gör detsamma, vad för ljud och ton!
Tänk ifall det varit under Dackefejden!
"Då fanns ej så präktig civilisation."
Mycket rätt du svarar,
ordar och förklarar!
Man får vara glad att ej den tiden varar.
Skogen var en plats för rovet och för fejden.
Nu vi frukta föga prasslet här i nejden,
kvittar, gör detsamma, vad för ljud och ton!

Dock, ett sällsamt mummel vinden stundom sänder.
Tassel, knäpp och susning bakom block och en ...
Kanske Frida ändå föredrar, vi vänder
till den öppna plats, där månens stråle sken.
Man kan ej förklara
just vad det kan vara.
Troligen det är väl bagateller bara,
trädens löv, som fällas ett och ett i sänder ...
Kanske Frida ändå föredrar vi vänder
till den öppna plats, där månens stråle sken.

Är det icke ljuvt att gå i aftonstunden
just när vinden susar, prasslar jämt och samt?
Svara Frida -- ej av någon hänsyn bunden! --
svara mig på heder, svara allvarsamt.
Är ej ljuvt att vandra
tätt intill varandra?
Ingen röst kan hota, såra eller klandra.
Endast månen skrider blek den tysta runden ...
Är det icke ljuvt att gå i aftonstunden?
Svara mig på heder, svara allvarsamt!

När vågorna vagga för vinden ett grand,
och stjärnorna driva mot stranden
i spegeln, som krusas och drar efter hand
kring vassen i vattrade banden,
jag blickar högtidligt mot himmelens loft:
"Sjung, Frida, 'I rosens doft ...'" (Frida gnolar.)
Jag glömmer det jordiska stoft.
Och Frida, hon gnolar så lugnt vid vår strand
och plockar i gräset med handen.

Den sången är Prinsens, som gick i sin skog
med blekaste blomma på kinden.
Av mörker var ögat, fast munnen, den log
åt gräset, åt fågeln och vinden.
"I konungens salar ej blommorna stå.
Till skogen jag därför vill gå!"
Han tankfull ses suga ett strå ...
Den sången är prinsens, som gick i sin skog
med blekaste blomma på kinden.

Ett jakthorn hörs skalla bland trädenas rad,
bak björkarna vita, som glimma.
Då vänder han sakta -- i solskenets bad
står skogen i middagens timma.
Han uppsöker Tystnad; hon bor i en dal
vid bäcken, som ilar så sval.
Och drömmarna fly utan tal.
Kring pannan, som marmor, syns lockar i rad
likt böljor av nattmörker glimma.

Han kunde ha sutit på Slottsgårdens bänk
och sett huru vattkonsten sprutar
och kastar sitt gullregn i stänk uppå stänk
kring flaggornas brokiga klutar,
och skådat på hovdamers glättiga språng
bland snäckor på nykrattad gång ...
"O nej, där blir längtan så lång!
Må skogsbäcken stänka de silverne stänk
på mig, där min panna jag lutar!"

Än kunde han dansat, så stel och så rak
bland pelare, vita och klara,
än suttit och tänkt under blomsmyckat tak,
där änglar med gullfacklor fara.
Han gullfacklan böt emot himmelens sol,
som sken uppå vårens viol.
Den mossiga sten blev hans stol.
"För blomman jag giver var prålande sak.
O, kungliga slottet kan vara!"

Hans fader nog säkert med mulnande blick
inunder sin gullkrona tunga
såg sonen gå ensam i drömmande skick
till skogen att svärma och sjunga.
"Dig roga som andra", nog ofta han bad.
"I ungdomen jämt var jag glad!"
"Jag längtar till blommor och blad!"
Hans fader sig vänder med mulnande blick,
och stegen de ljuda så tunga.

Nu svalkas en afton. Han står i sitt rum
med rutorna öppna åt stranden,
och rosorna vagga i skymningen skum
och svälla i daggstänkta landen.
Han tager gitarren från gyllene krok
och letar i noternas bok
en visa i vemodets dok.
-- -- -- 
Jag än honom ser, fastän Frida blev stum,
fast sången har tystnat på stranden.

Det var en bolsjevik, som kom från Finlands skogar mörka,
där vinden susar Suomis sång, likt kören i en körka.
Han pulsat genom drivor fram med spår av blodig vandel
och stod en kväll med sitt gevär invid min lilla handel.

Jag skulle lägga bommen på när stegen hördes frasa,
och klockan ringde sju just då i kyrkan uti Vasa.
En stövel stack, så full av brodd, igenom dörrens springa
och ett gevär, en väldig ed, i boden hördes klinga.

Mitt kassaskåp i stoft han slog förinnan klart jag tänkte;
ett moln av gnistor och av rök snart för mitt öga blänkte ...
Av hårda skaren strax min hand blev blodig när han tog mig
och lät mig tumla fram i snön mot häktet dit han drog mig.

Jag satt i cellen medan gråt mitt öga långsamt fyllde,
men månen sökte trösta mig och murens kalk förgyllde.
Då plötsligt jag en kvinnas röst vid gallrad ruta hörer:
"Säg, är det ej herr Pajola? Förlåt, förlåt, jag störer ..."

Det var en bolsjevik, en son av mörkret och av ruset --
en dotter spirat av hans slagg, hon var ett barn av ljuset.
Så mången gång åt henne jag en liten dadel givit,
när förr hon kaffe köpt av mig, då det var lugnt i livet.

Hon viskade: "Jag öppnar dörrn! O, fly förrn morgonstunden
har kysst det gallret, vitt av frost, med rosenröda munden!
För dadeln ger jag nu åt dig en annan liten gåva.
Jag giver livet som betalt -- det duger, vill jag lova!"
-- -- -- 
Jag flydde, men varthän jag flyr i vinterns vita timmar,
då stjärnan blänker, solen gryr kring fjärran torn, som glimmar,
jag bolsjevikens dotter ser vid brus i skogens körka.
Liksom ett altarljus hon ler igenom sorger mörka.

Ute i väntrummet solstrålen ilar,
så gyllne den pilar
på tusende sätt.
Än den på tavlan med mjölkforsen vilar,
än smeker den lustigt Marie Antoinette.
"Kasper" är bra,
ja,
tröstrik att ha,
ja,
när man på domen skall vänta i da',
ja!
Ute i väntrummet solstrålen ilar,
så gyllne den pilar
bland blomster och bla'.

Inifrån mottagningsrummet nu stiger
en gumma så viger --
nyss blek gick hon in.
Nu är hon frisk, och så rosig hon niger
för doktorn, som skymtar på tröskelen sin.
-- Nå, känns det bra?
-- Ja!
-- Utmärkt? Vasa?
-- Ja!
-- Glöm inte pillret, som frun sen skall ta!
-- Va?
Inifrån mottagningsrummet nu stiger
en gumma, som niger,
och suckar så gla'!

Snart jag där inne
står blek med mitt linne
i handen, och lyss på mitt hjärta, som slår.
Mystiskt han sysslar i rummet där inne.
Nu stiger han ut med sitt uppstrukna hår.
-- Där känns ett sting!
-- Nä!
-- Känns ingenting?
-- Nä!
-- Hjärtat nog bultar vid brådska och spring!
-- Nä!
Snart jag där inne
står blek med mitt linne,
och doktorn går tankfull på korkmattan kring.

-- Vi få försöka
att sluta och röka.
Och supen, den måste vi glömma ett slag.
Tja! Promenaderna, dem få vi öka.
Vårt te ej för kallt, ej för varmt, tycker jag.
-- Haltar er gång?
-- Nä!
-- Kragen för trång?
-- Nä!
-- Ni har haft ont i benet en gång!
-- Nä!
-- Vi få försöka
att sluta och röka.
Glöm punschen och pipan, fast tiden blir lång!

Timmarna rinna,
och dagarna svinna,
och åter en dag hos min doktor jag står.
-- Vi äro bättre, jag tycker mig finna ...
(Han lyss på mitt bröst, och jag ser i hans hår.)
-- Utmärkt vigör!
-- Nä!
-- Intet som stör!
-- Jo!
Doktorn! Jag tror i det närmsta, jag dör!
Oj!
Timmarna rinna,
och dagarna svinna,
och åter jag står där så sinad och loj.

-- Vi få försöka
att börja och röka.
En konjak på morgonen helst, om det går!
Suparnas kvantum vi strax måste öka,
och punschen bör kylas till frostig den står!
Det blir väl bra?
-- Ja!
Utmärkt, vasa?
Ja!
Sådan en doktor ska mänskorna ha,
ja!
Ståtlig han stiger
mot dörren. Jag tiger,
och bugar mig djupt för min doktor i da'!