De älskliga blyga blommor 
I lundernas vackra vår, 
Jag tänker pä dem beständigt, 
Jag dem icke rätt förstår. 
De dofta så längtansfulla, 
De tyckas i väntan stå; 
Hvad månne de längta efter? 
Hvad månne de vänta på? 

De vaggande väna vågor 
Vid strändernas hvita sand, 
De sorla ibland så sorgset
Och susa så ömt ibland. 
Hvad ha de att sörja öfver?
Hvem kunna de sakna än? 
Är det en förgråten glädje, 
En innerligt älskad vän? 

Men bäst jag frågar och frågar, 
Så rinner det i min håg: 
Jag sjelf är som vårens blommor,
Jag sjelf är som vårens våg. 
En längtan mitt hjerta gömmer, 
Som aldrig jag kan förstå.
Hvad har jag att sörja öfver? 
Hvad månne jag väntar på?