Så glida vi från stranden i sakteliga mak,
från grönska och syrener och röda tegeltak.
Hur ljuvt det är att glida
på vågen, milda Frida!
Hur ljuvt det är att glida
i sakteliga mak!

Se, våran snipa speglar sin bild i böljan blå!
De granna, röda ränder likt vilda ormar gå,
och namnet på dess sida
(det är ju annars "Frida")
sig skrynklat ses försprida
i tusen ringar små.

När Vattenverkets murar försvinna ur vår syn,
sig Frida sakta reser med stänk i ögonbryn.
Nu vinkar hon åt stranden
med skopan uti handen.
Nu vinkar hon åt stranden --
en grön och disig syn.

Hon sakta ned sig lutar med gult och burrigt hår
vid relingen mot spegeln, som blank och kullrig står.
När handen den sig närmar,
de röda klänningsärmar
vår bölja tydligt härmar. --
Och åran sakta slår.

Det susar över säven, han bugar sig så grant;
bland strå och pipa gnistrar av blått och diamant.
Och under flaken kluckar
en fängslad våg och suckar.
Den pollrar och den kluckar. --
Vi runda uddens kant.

Ej längta vi till stranden, till grönska och syren.
Här ute vinden svalkar så smekande och len.
Min ädla, goda Frida,
hon vill väl ej bestrida,
att det är ljuvt att glida
i sommarns milda sken?