Så änteligen har jag den blåa rocken ändå!
Se, gyllne stigen av knappar små
uppå den rediga barmen blå!
Så änteligen drar jag den blåa rocken uppå!

Visst är han något simpel och grov i sin kvalitet,
men han är seg som min egen arm
och god och varm som min flickas barm.
Det kvittar mig om simpel, om simpel i evighet!

Och han är blå i färgen liksom de blommorna små,
jag plockade i den ljusa vår
bland snö och mossa i skogens snår.
Ja, han är blå i färgen som himlen, där ovanpå!

Så drager jag till heden att skriva rent för mitt land!
Begråt mig, ljuva, ifall jag dör --
jag är ej vidare vapenför! --
ifall jag dör i striden för hemmets älskade strand!