Men dock -- blott ytan kvinnan finner!
Flaggans fras, raket som brinner!
Fiskar tanklös termometern ur dess silvervåg.
Allvar ej hon såg.

Nej, allvar bakom horn och fana,
kuttrande ej vill hon ana.
Ståltråd spränges, flaskan sprutar, glädjens blåstar dra.
Så vill kvinnan ha!

Men frågar jag, på stigen hala,
medan hornen fjärran tala,
"Vad är sociala grunden? Meningen, jag ber?"
Frida endast ler.

Och dock -- man här sig sammanflockat
för att Rusets vådor lockat.
Dessa bleka bröder stannat, trofast hand i hand,
tätt vid avgrunds rand.

Säg, mumla icke stämmor djupa:
"Hjälp oss, låta bli att supa!"
Konjak purpras uti tanken, doftar: "Tag du mig!"
"Nej, jag hatar dig!"

Å, ej så lätt att låta vara
glaset med den drycken klara!
När den tänder yrans fackla, blodet dansar rött,
livet smilar sött!

Men var och en, jag säger Frida,
som en gång ett rus fått lida,
vaknat dödsblek i sin soffa, som i böljor går,
allvar nog förstår!