Molnen som skrida
därovan vid vindarnas vals:
En gasbildning, Frida,
ej mera, ej vidare alls.
Stjärnan som myser
så stilla och ljuvt i det blå:
Ett jordklot, som fryser,
som ryser
i ensamhet så.

Flingan, den fria,
den vita, som stjärnformig är
(en lyckad kopia
av tecknet som himmelen bär),
dagen och natten
den virvlande tjusar oss så:
den silverne skatten
är vatten,
ej mera ändå.

Rodnad bak galler
av fläktande hattfloret, den
ibland förefaller
så hemlighetsfull, o, min vän!
Denna förmering
av skönhet på kindernas lott:
en snabb cirkulering,
pulsering
av blodkroppar blott.

Lusten att kvittra
som fågel i vaggande fur,
likt sus och likt zittra,
den är av erotisk natur.
Längtandets smärta,
som fängslar vår fröjd med sitt lås:
Ett tryck kring vårt hjärta.
En smärta
naturlig, förstås!

Kyssen, den blida,
och Kärlekens arm kring en hals:
en livsyttring, Frida --
ej mera, ej vidare alls! -- -- -- 
Spörsmål, som fara
likt moln över mänskorna små,
jag söker förklara
och svara
naturligt uppå!