Så ömtålig, så ömtålig
är tenorn -- lätt blir han skral.
Strupen snart blir hes och dålig
på kvartettens näktergal.
Jämt han trycker
på sin hals, så vit och rund.
'Bara nycker",
mumlar ledarn, vred i grund.
Aha-.
Men tenorn på axeln rycker,
fräser: "Jag kan gå! På stund!"

När hans fina, när hans fina
röst hörs ljuda, är det så
som om gyllne fåglar vina
ovan oss där tätt vi stå.
Största prakten
har den rösten med sitt gull.
Mesta makten
har tenorn för denna skull. 
Aha-.
När det fuktigt är på trakten
bär han jämt en duk av ull.

I butiken, i butiken
han paketer kring sig strör,
gnolar över disken viken,
medan bonden tacksam hör.
(Piskor smälla
utanför vid hästars takt,
hundar skälla,
torget står i marknadsprakt!) 
Aha-.
Frågar med sin stämma gälla:
"Sjungs kvartett på Olssons trakt?"

Himlar klara, himlar klara
korsade av strålars sken,
skymta, när hans toner fara
ut i saln vid soarén!
Ögat blundar,
kupigt syns hans ögonlock
när han rundar
ton för ton i gullgrann flock. 
Aha-.
När det milda solot stundar,
brummar körn vid Ledarns pock.

Ledarn ryter, ledarn ryter
nog åt andra, svärjer ve!
Åt tenorn han vinkar nyter:
"Var så god, ett litet C!"
Denne dröjer,
handen över kragen far,
huvet höjer,
rosigt runt, med kind så klar ... 
Aha-.
Plötsligt ögat ängslan röjer:
"Fönstret står! Jag tror det drar!"

Mild och tålig, mild och tålig
mullrar basen, blek om kind.
Vår tenor är jämt så dålig,
nyckfull, som en himlens vind.
Fastän rosor
vandra till hans hand, så rund,
gullur, dosor
från privata och förbund, 
Aha-.
jämt han fräser: "Inga glosor!
Å bevars! Jag går! På stund!"