"Sov, hulda ros, i ro",
kvartetten varsamt brusar,
en kväll, när från sitt bo
vår Julis stjärna tjusar.
Vid utvärdshusets alla bord
dö bort dispyters vilda ord,
och kyparn, som av marmor gjord,
står still på blankskinnssko.
"Sov, hulda ros, i ro",
sov hulda ros,
sov hulda ros,
sov, hulda ros, i ro, 
sov, hulda ros, i ro" 

En blomsterdoft, så huld,
ur vindens famn sig löser,
och månens spann av guld
sin flod på gräset öser.
Nu smyger kyparn, tyst på tå
med glas, som glittrande ses stå
på brickan ...
 "En cigarr! Hallå!"
"Var tyst för himlens skull" ...
"Sov ros av skönhet full!
Sov hulda ros,
sov hulda ros,
sov, ros av skönhet full,
sov, ros av skönhet full" 

Bland hattars stora här,
där vitt och grått sig blandar,
jag ser med kärt besvär
ett tyg, som skärt sig randar.
Det Frida är i söndagsblus.
En rosig kind -- kring halsen krus ...
Vid lemonadens enkla rus
hon konsten njuter där.
"Till dig min sång jag bär!
O hulda ros,
o hulda ros,
o hulda ros, så kär,
o hulda ros, så kär!" 

Publikens ögon stå
så runda mot oss spända.
Cigarrer glöda då,
och huvuden sig vända
helt sakta, att med stilla ord
berömma oss vid grannens bord. --
Nu Ledarn cirklar emot jord
ses djärvt med pinnen slå!
"Min ros, du slumra må!
Min hulda ros,
min hulda ros,
min ros, du slumra må,
min ros, du slumra må" 

Där blixtrar en pincené
-- kritiken ständigt vakar. --
Så fränt han synes le,
och sakta drycken smakar.
När sången ljöd, än blid, än vild,
jag såg hans mulna gråstensbild.
Var mild i Erat blad, var mild,
mitt hjärta ville be!
"Sov sött, min hulda fe!
Sov hulda fe,
sov hulda fe,
sov sött, min hulda fe,
sov sött, min hulda fe!" 

Fast mest jag trofast ser
på pinnen, blank, som svänger,
min blick sig ut beger
ibland. Den bort sig tränger
till Frida, som med lyftat glas
nu skådar stort bland pärlors ras,
och lyss till dryckens lätta fras ...
Må sången brusa mer!
"Min ros i slummern ler.
O, hulda ros,
o, hulda ros,
du milt i slummern ler,
du milt i slummern ler!" 

Djupt, vid mitt hjärtas bo,
bak veckets stärkta båga,
de milda toner gro,
de fladdra, som en låga.
Jag ville trotsa ledarns hand,
som dämpar -- ut jag vill ibland
med rösten min, ett enda grand!...
Hör Frida den, månntro? ...
"Sov hulda ros i ro!
Sov hulda ros,
sov hulda ros,
sov hulda ros i ro,
sov hulda ros i ro!"