Såsom notchef jag ofta betraktar
de arken vita med prickarna på.
Sakta dem slätar och noga dem aktar
för skrynklor och veck, att de hålla må.
Sånger så sköna
om ängarna gröna
med blommor på, med blommor på.
Sånger, som rasa,
om forsar som frasa
så vilt och slå, så vilt och slå.
Om himlar blå,
om kvällar, som fulla av månsken stå.
Skatter, o, Frida, dem troget jag vaktar
för skrynklor och veck, att de hålla må.

Noter klänga på uppspända ränder,
likt fåglar i telegraftrådens band,
dunkla latinet en varning oss sänder,
och dämpar, när sången står värst i brand.
Bågar sig välva
och streckar ses skälva
och darra så : :
Pilarna fara
så vassa och snara
bland plumpar små, bland plumpar små
Och plötsligt stå
bokstäverna "F. F." när storm skall rå.
Vådeld det klenaste tecken ju tänder,
en prick kan visst åskan att bullra få.

Satt jag tyst i lokalen, den stilla,
där notställn stretar, så mager och arm,
fåglar vid bläddrandet började drilla
och Sommarens dag såg jag ljus och varm.
Utanför snöar
och frysa sjöar,
det vet jag nog, det vet jag nog.
Ändå det stimmar
som Sommarens timmar
vid sjö och skog, vid sjö och skog!
Så vekt jag log
när textraden kvad: "Lilla fågeln dog ..."
Satt jag så tyst i lokalen, den stilla,
mig noternas sällskap var sällskap nog.

Ofta bröderna strax efter festen
som skuggor, ranglande, gnolande gå.
Främsta tenoren, så sticken för resten,
i månsken med omlindad hals ses stå.
Hånar mig bara:
-- Blindpipa rara
adjö med dig, adjö med dig.
Med notpaketen
jag, tyst och förveten,
går still min stig, går still min stig.
Dit hem till mig
jag skatten vill föra från festens krig.
Tycker, att stjärnan bland molnenas nästen,
den blickar så tacksam och innerlig.