Är det icke mystiskt, gå i aftonstunden
just när vinden susar, prasslar jämt och samt?
Svara Frida -- ej av någon hänsyn bunden --
svara mig på heder, svara allvarsamt!
Stjärnans silveröga
blickar i det höga,
på det mörka vattnet släpa pråmar tröga.
Fjärran blinkar fyren en gång i sekunden!
Är det icke mystiskt, gå i aftonstunden
just när vinden susar, prasslar jämt och samt!

Frida! Om det vore verkligen så galet
att ej nu vi ginge, men i annan tid --
för exempel, gamla fjortonhundratalet! --
härskade ej samma trygga, ljuva frid.
Knappt för riddarns värja
kunde vi oss bärga,
stigman skulle rusa fram och hotfullt svärja.
(Troligt är, jag sökte hejda råa talet!)
Frida! Om det vore verkligen så galet,
att vi stigen ginge, i en annan tid!

Nu vi frukta föga prasslet här i nejden!
Kvittar! Gör detsamma, vad för ljud och ton!
Tänk ifall det varit under Dackefejden!
"Då fanns ej så präktig civilisation."
Mycket rätt du svarar,
ordar och förklarar!
Man får vara glad att ej den tiden varar.
Skogen var en plats för rovet och för fejden.
Nu vi frukta föga prasslet här i nejden,
kvittar, gör detsamma, vad för ljud och ton!

Dock, ett sällsamt mummel vinden stundom sänder.
Tassel, knäpp och susning bakom block och en ...
Kanske Frida ändå föredrar, vi vänder
till den öppna plats, där månens stråle sken.
Man kan ej förklara
just vad det kan vara.
Troligen det är väl bagateller bara,
trädens löv, som fällas ett och ett i sänder ...
Kanske Frida ändå föredrar vi vänder
till den öppna plats, där månens stråle sken.

Är det icke ljuvt att gå i aftonstunden
just när vinden susar, prasslar jämt och samt?
Svara Frida -- ej av någon hänsyn bunden! --
svara mig på heder, svara allvarsamt.
Är ej ljuvt att vandra
tätt intill varandra?
Ingen röst kan hota, såra eller klandra.
Endast månen skrider blek den tysta runden ...
Är det icke ljuvt att gå i aftonstunden?
Svara mig på heder, svara allvarsamt!