Det var en bolsjevik, som kom från Finlands skogar mörka,
där vinden susar Suomis sång, likt kören i en körka.
Han pulsat genom drivor fram med spår av blodig vandel
och stod en kväll med sitt gevär invid min lilla handel.

Jag skulle lägga bommen på när stegen hördes frasa,
och klockan ringde sju just då i kyrkan uti Vasa.
En stövel stack, så full av brodd, igenom dörrens springa
och ett gevär, en väldig ed, i boden hördes klinga.

Mitt kassaskåp i stoft han slog förinnan klart jag tänkte;
ett moln av gnistor och av rök snart för mitt öga blänkte ...
Av hårda skaren strax min hand blev blodig när han tog mig
och lät mig tumla fram i snön mot häktet dit han drog mig.

Jag satt i cellen medan gråt mitt öga långsamt fyllde,
men månen sökte trösta mig och murens kalk förgyllde.
Då plötsligt jag en kvinnas röst vid gallrad ruta hörer:
"Säg, är det ej herr Pajola? Förlåt, förlåt, jag störer ..."

Det var en bolsjevik, en son av mörkret och av ruset --
en dotter spirat av hans slagg, hon var ett barn av ljuset.
Så mången gång åt henne jag en liten dadel givit,
när förr hon kaffe köpt av mig, då det var lugnt i livet.

Hon viskade: "Jag öppnar dörrn! O, fly förrn morgonstunden
har kysst det gallret, vitt av frost, med rosenröda munden!
För dadeln ger jag nu åt dig en annan liten gåva.
Jag giver livet som betalt -- det duger, vill jag lova!"
-- -- -- 
Jag flydde, men varthän jag flyr i vinterns vita timmar,
då stjärnan blänker, solen gryr kring fjärran torn, som glimmar,
jag bolsjevikens dotter ser vid brus i skogens körka.
Liksom ett altarljus hon ler igenom sorger mörka.