Dofta, dofta, blomma min!
under höga lindar.
Gjut din milda vällukt in 
uti vårens vindar:
akta dock, att solens bad 
icke bleker dina blad,
ej din syn förblindar.

 ... 

O, hur gerna till mitt bröst 
ville jag dig trycka! 
Undan lifvets sorgsna höst 
ville jag dig rycka. 
Lära dina ögons språk, 
tröstas efter dagens tråk 
af ditt hjertas lycka. 

Men ditt milda väsens frid 
vågar jag ej störa. 
Vakna, somna, blyg och blid! 
Ingen skall dig röra. 
Men din ljufva andedrägt 
må till mig hvar vänlig flägt 
på sin vinge föra.

Ej din fägring hösten nar, 
tiden ej försvagar. 
Hjertats oskuld har en vår, 
nyfödd alla dagar. 
Dofta, dofta, blomma min! 
Le och älska, bed och brinn 
uti sommardagar!