Det var en gång en jungfru - hon satt i rosengård:
   de rosorna hon hade jemt så kära:
och hvarje litet blomsterstånd hon tog uti sin vård;
   ty städs hon ville friska kransar bära.

Och hennes moder varnade sin unga dotter så:
   «det smyger ormar under blomsterstänglar!«
Men unga dottern aktade ej mycket deruppå:
   «för ormarne nog vakta mig Guds änglar«.

 ... 

Att ormen låg i rosenstånd, det säger icke jag;
   men nog var rosen giftig ibland flera;
ty sköna jungfrun tvättar sig i tårar natt och dag,
   men hvit som förr hon blifver aldrig mera.