Barn jag var, sprang ur min kammar, 
Från min lexa, ner till ån; 
Qvarnar små, med hjul och dammar, 
Byggde der af bark och spån. 
Floden kom, och vid den ståten
Så brast sönder hela bråten 
Gossen gret, men tänkte så: 
Får gå! får gå! 
Den visan har han lärt sig väl förstå. 

Nitton år! jag mins den tiden, 
Då var fröjd och hopp och lust! 
Månen re'n var långt framskriden,
Det var rätta stunden just: 
Fram jag flög -- hon var försvunnen, 
För mig var ej den lågan brunnen; 
Jag log likväl och tänkte så: 
Får gå! etc

Mannen pröfva vill sin lycka, 
Fattar eld ännu en gång: 
Vill från solen strålar rycka, 
Fläta in dem i sin sång. 
Den sången var just ej att klandra; 
Men den förrann lik många andra. 
Han såg dess fart; men sjöng ändå: 
Får gå! får gå! 
Den visan har han lärt sig väl förstå.