Fordom grönlockade Hertha
älskade himmelens Gud.
Se, i sin famn, vid sitt hjerta
håller han ännu sin brud.

Arfvingar hade han tvenne
(kärleken arfvingar ger):
sonen bråddes på henne,
dottren på fädernet mer.

Tålamod kallades gossen.
Modren med sorg honom när.
Och, som de nattliga blossen,
bleknadt hans anlete är.

Stafven med törniga taggar
stöder -- och sårar hans arm. 
Striden, den eviga, vaggar 
han i sin suckande barm.

Stilla han vandrar och dyster, 
ögat till jorden slår ner. 
Hoppet, hans skönare syster, 
pekar åt himlen, och ler.

Lefvande är hon som tankan, 
glad söm den blommande vår, 
och med en bindel af rankan 
fästes dess flygande hår.

Brodren med plågorna fäktar 
tröttad, men manlig och fast. 
Systern, den vingade, fläktar, 
och de fly alla med hast.

Ljus -- Alfer! Svärjen oss begge, 
svärjen oss huldhet och tro! 
Följen oss, till dess vi lägge 
ner våra hufvud till ro. 

Kämpande son utaf Hertha, 
håll mig i stormarna opp! 
Trösta mitt lidande hjerta, 
himmelens dotter, du hopp.