Låt oss åka sakta, 
låt oss dock betrakta 
skogens vita slott, 
golvens marmorstenar, 
vita valv av grenar, 
som till himlen nått. 

Ej ett snöstoft röres, 
under valven höres 
ingen vinds musik, 
snön har rett alkover, 
och därinne sover 
sommarns frusna lik. 

Iskristaller stöda 
lägret, där den döda 
sig till vila lagt, 
vita sängomhängen 
sväva över sängen, 
enar hålla vakt. 

Och metalliskt kalla 
månestrålar falla 
ned i öde sal, 
och från alla kanter 
gnistra diamanter 
i oändligt tal. 

Stjärnorna med sorgens 
silver smycka borgens 
genombrutna tak, 
dunkla skuggor glida 
sakta genom vida 
skymtande gemak.