Ensam i skogen sjöng 
den vackra Rose-Marie, 
kom till den klara bäck 
och såg sin bild däri, 
löste sitt långa hår, 
log som den fagra vår: 
Hur är min bäck så glad, 
där han i blommor går? 
Säg, varför ler i dag 
skogen i grönt behag? 
Varför är himlen blå, 
och varför sjunger jag? 

Kom, sade bäcken, 
kom, du vackra Rose-Marie, 
kom, som en vind i skogen 
susar lätt och fri! 
Sätt dig invid min strand, 
svalka din varma hand, 
lös dina skor, 
och fäll ditt blåa strumpeband! 
Vila vid björkens rot, 
bada din vita fot, 
skölj dina röda kinder! 
Tag mitt svar emot! 

Därför är jag så glad, 
du vackra Rose-Marie, 
att jag din spegel är 
och ser din bild däri. 
Därför i täckt behag 
blommar din skog i dag, 
därför att Rose-Marie 
bär sjutton vårars drag. 
Därför är himlen ljuv, 
därför sjunger du, 
därför att bortom skogen 
bor en hjärtetjuv.