Du lifvets eviga röda flamma som full 
och stilla brinner genom dômernas skymning, 
i murarnas nischer, öfver husens portar 
och i kvinnornas ögon. 
Du alstringsgnista af den första skapelseelden, 
som klyfde det svarta kaos, du mörkröda, 
hvilande droppe af den eviga 
värmekällan af elden och blodet, 
aldrig slocknande och aldrig sinande, 
genom kölden och natten, ned genom seklerna 
och ned genom släktena rinner du. 
Rinner du i en timme af tystnad 
och längtan in i mitt väsen, 
rinner som röd ro ned i mitt öppna hjärta.