O store Gud, när jag den verld beskådar
Som du har skapat med ditt allmaktsord,
Hur der din visdom leder lifvets trådar,
Och alla väsen mättas vid ditt bord;
  Då brister själen ut i lofsångsljud:
  O store Gud! O store Gud!

När jag betraktar himlens höga under,
Der gyllne verldsskepp plöja etern blå,
Och sol och måne mäta tidens stunder
Och vexla om, som tvänne klockor gå;
  Då brister själen ut i lofsångsljud:
  O store Gud! O store Gud!

När jag hör åskans röst i stormen brusa
Och blixtens klingor springa fram ur skyn,
När regnets kalla, friska vindar susa
Och löftets båge glänser för min syn;
  Då brister själen ut i lofsångsljud:
  O store Gud! O store Gud!

När vestanvindar susa öfver fälten,
När blommor dofta omkring källans strand,
När trastar drilla i de gröna tälten
Ur furuskogens tysta, dunkla rand;
  Då brister själen ut i lofsångsljud:
  O store Gud! O store Gud!

När jag i bibeln skådar alla under,
Som Herren gjort sen förste Adams tid,
Hur nådefull han varit alla stunder
Och hjälpt sitt folk ur lifvets synd och strid;
  Då brister själen ut i lofsångsljud:
  O store Gud! O store Gud!

När jag hör dårar i sin dårskaps dimma
Förneka Gud och håna hvad han sagt,
Men ser likväl, att de hans hjälp förnimma
Och uppehållas af hans nåd och makt;
  Då brister själen ut i lofsångsljud:
  O store Gud! O store Gud!

Och när jag ser hans bild till jorden sväfva
Och göra väl och hjälpa öfverallt,
När jag ser satan fly och döden bäfva
För Herren i förklarad korsgestalt:
  Då brister själen ut i lofsångsljud:
  O store Gud! O store Gud!

När tryckt af syndens skuld jag faller neder
Vid nådens tron och ber om nåd och frid
Och han min själ på rätta vägen leder
Och frälsar mig från all min synd och strid;
  Då brister själen ut i lofsångsljud:
  O store Gud! O store Gud!

När slutligt alla tidens höljen falla,
Och i åskådning byter sig min tro,
Och evighetens klara klockor kalla
Min frälsta ande till dess sabbatsro;
  Då brister själen ut i lofsångsljud
  Tack, gode Gud! Tack, gode Gud!