Glunten:
 Ack, jag är så led vid att leva i denna förpestade
 världen, där allting går emot,
 Och snart vet jag ej vad som återstår mer,
 som kan skänka mig lindring och bot.
Magistern:
 Hur så?
Glunten:
 Jag har fäktat och arbetat
 Nu i nära åtta år;
 Och vad har jag, för jag stretat?
 Eller säg mig vad jag får?
Magistern:
 Fria husrum . . .
Glunten:
 Ja, i skogen.
Magistern:
 Bra nog kläder . . .
Glunten:
 Såd´na här!
Magistern:
 Och förtäring . .
Glunten:
 Nämn den krogen!
Magistern:
 Nå men pengar...
Glunten: (kastar fram en slant)
 Ja, den där! –
Magistern:
 I en kasus så fatal
 Återstår ej annat val – Kära bror bli Juvenal!
 
Glunten:
 Nej, platt inte jag det vill.
Magistern:
 I en kasus så fatal
Glunten:
 Ack, vad båtar det väl till?
Magistern:
Återstår ej annat val,
Glunten:
 Bleknad ros blir ej mer röd,
Magistern:
 Kära bror bli Juvenal,
Glunten:
 Och för mig är glädjen död,
Magistern:
 bli Juvenal!
Glunten:
 Ja, för mig är glädjen död.

Magistern:
 Nej, som solen går han nyfödd upp var dag
 Och när stjärnor tindra står han i vårt lag,
 Ler och ropar : “ Gossar, jag är er korag!
 Var I er församlen, där är också jag.”
 Därför drickom glädjens skål i friska tag!
 Då, min stackars vän, får livet nytt behag,
 Sorg och nöd läggs ned i glömskans sarkofag
 Och oss vinka fröjder utav tusen slag.

Glunten:
 Vid närmare . . .
Magistern:
 Nå?
Glunten:
 Besinnande . . .
Magistern:
 Så?
Glunten:
 I ty jag ej...
Magistern:
 Säj!
Glunten:
 Förhastar mej . . .
Magistern:
 Nej?
Glunten:
 Så blir jag väl . . .
Magistern:
 Va sa?
Glunten:
 Av vissa skäl, . . .
Magistern:
 Jaha!
Glunten:
 Trots allt förtal . . .
Magistern:
 Ah, bah!
Glunten:
 En Juvenal.
Magistern:
 Hurra! –
 Vivas, floreas
 Semperque gaudeas!
 
Both:
 Hör du ej likt kända ljud?
 Re´n han nalkas glädjens gud!
 När han andas doftar ljuvlig vår,
 Torkas ögats tår,
 Läkas hjärtats sår.
 Vad den guden är charmant! – Gutår!