Gluntarne

Song Cycle by Gunnar Wennerberg (1817 - 1901)

1. I anledning av Magisterns och Gluntens första bekantskap [sung text checked 1 time]

Verse 1
Magistern:
 Minns du hur ödet oss förde tillhopa adertonhundra och trettiosju?
Glunten:
 Åh, javisst minns jag det, just Karl den tolftes dag.
Magistern:
 "Allmänna Sången" gick marsch omkring torget; jag gick i basen, bredvid mig gick du.
Glunten:
 Kvällen var kall och mörk, tror du jag glömt det jag?
Both:
 "Viken tidens flyktiga minnen", grep med underbar makt våra sinnen.
Magistern:
 Men, när sången var slutad, frågte du: "Behagar herrn ett glas?"
 Det var uppslaget bror, till ett åttaårigt dundrande kalas.
Both:
 Men, när sången var slutad, frågte du (jag): "Behagar herrn ett glas?"
 Det var uppslaget bror, till ett åttaårigt dundrande kalas.
 Ja, skål för de framfarna år, och för vår levnads långa vår!
 Gutår!

Verse 2
Magistern:
 Våren är flydd, men med glödande runor hela dess härliga saga finns kvar;
Glunten:
 Skriven i hjärtats djup, ack med en rosentagg.
Magistern:
 Än sitter i oss den gamle studenten, gladare nästan än fordom han var;
Glunten:
 Hissar ännu med fröjd ungdomens vikingsflagg.
Both:
 Visst blir kassans tillstånd allt värre, apparanserna dagligen färre.
Magistern:
 Men, vad säkerhet ges, att vi ej bli förmögna män till slut
 Och så stadsråd på köpet? Slikt har hänt rätt mången gång förut.
Both:
 Men, vad säkerhet ges, att vi ej bli förmögna män till slut
 Och så stadsråd på köpet? Slikt har hänt rätt mången gång förut.
 Ja, skål för det löpande år, och för en prolongerad vår!
 Gutår!

Verse 3
Magistern:
 Snart kanske äro vi bräckliga gubbar, torkade stammar, som luta till fall?
Glunten:
 Vi dela ljuvt och lätt, falla på samma gång.
Magistern:
 Ja, men om oblida Nornor oss skilja, du ska åt Ystad och jag åt Sundsvall?
Glunten:
 Nämn ej ett ord ditåt, tänk en distans så lång!
Both:
 Hm! Men, om, om slikt skulle hända,
 Om vår fröjd tog så snöpelig ända?
Magistern:
 Nå, lass bassen! Vad är väl värt att bråka skallen med sån't där?
 Den är likafullt den malör'n, som varje annan passagèr.
Both:
 Nå, lass bassen! Vad är väl värt att bråka skallen med sån't där?
 Den är likafullt den malör'n, som varje annan passagèr.
 Ja, skål för de kommande år, och så till slut för en evig vår!
 Gutår!

Authorship:

Researcher for this text: Leif Møller

2. Glunten blir Juvenal [sung text checked 1 time]

Glunten:
 Ack, jag är så led vid att leva i denna förpestade
 världen, där allting går emot,
 Och snart vet jag ej vad som återstår mer,
 som kan skänka mig lindring och bot.
Magistern:
 Hur så?
Glunten:
 Jag har fäktat och arbetat
 Nu i nära åtta år;
 Och vad har jag, för jag stretat?
 Eller säg mig vad jag får?
Magistern:
 Fria husrum . . .
Glunten:
 Ja, i skogen.
Magistern:
 Bra nog kläder . . .
Glunten:
 Såd´na här!
Magistern:
 Och förtäring . .
Glunten:
 Nämn den krogen!
Magistern:
 Nå men pengar...
Glunten: (kastar fram en slant)
 Ja, den där! –
Magistern:
 I en kasus så fatal
 Återstår ej annat val – Kära bror bli Juvenal!
 
Glunten:
 Nej, platt inte jag det vill.
Magistern:
 I en kasus så fatal
Glunten:
 Ack, vad båtar det väl till?
Magistern:
Återstår ej annat val,
Glunten:
 Bleknad ros blir ej mer röd,
Magistern:
 Kära bror bli Juvenal,
Glunten:
 Och för mig är glädjen död,
Magistern:
 bli Juvenal!
Glunten:
 Ja, för mig är glädjen död.

Magistern:
 Nej, som solen går han nyfödd upp var dag
 Och när stjärnor tindra står han i vårt lag,
 Ler och ropar : “ Gossar, jag är er korag!
 Var I er församlen, där är också jag.”
 Därför drickom glädjens skål i friska tag!
 Då, min stackars vän, får livet nytt behag,
 Sorg och nöd läggs ned i glömskans sarkofag
 Och oss vinka fröjder utav tusen slag.

Glunten:
 Vid närmare . . .
Magistern:
 Nå?
Glunten:
 Besinnande . . .
Magistern:
 Så?
Glunten:
 I ty jag ej...
Magistern:
 Säj!
Glunten:
 Förhastar mej . . .
Magistern:
 Nej?
Glunten:
 Så blir jag väl . . .
Magistern:
 Va sa?
Glunten:
 Av vissa skäl, . . .
Magistern:
 Jaha!
Glunten:
 Trots allt förtal . . .
Magistern:
 Ah, bah!
Glunten:
 En Juvenal.
Magistern:
 Hurra! –
 Vivas, floreas
 Semperque gaudeas!
 
Both:
 Hör du ej likt kända ljud?
 Re´n han nalkas glädjens gud!
 När han andas doftar ljuvlig vår,
 Torkas ögats tår,
 Läkas hjärtats sår.
 Vad den guden är charmant! – Gutår!

Authorship:

Researcher for this text: Leif Møller

3. Uppsala är bäst [sung text checked 1 time]

Verse 1
Magistern:
 Svara mig, Glunten:, på ära och tro,
 utan avseende på små fataliteter,
 sådana, vet du ju, bygga och bo,
 varthelst du kommer, inom alla fakulteter.
 Är inte Uppsala märkvärdigt bra,
 bättre än alla andra städer här i Norden?
 Jag vågar till och med påstå — jaha!
 bättre än någon annan fläck på hela jorden?
Glunten:
 Du talar som en häst, Uppsala är bäst,
 bäst utav allt, som finns på denna sidan solen;
 och maken till den sta'n, finns ej, ta' mig fan,
 letar du också från ekvatorn och till polen.
Both:
 Nej! Ingenstäds i vida världen finns en vrå,
 där man hela dygnet om kan leva så
 utan risk och bara immerbadd gå på
 just som turkar och få heta folk ändå.
 Och finns det, så är det på en annan planet,
 vars namn ej självaste Bredman vet.

Verse 2
Magistern:
 Ja, du har ovedersägligen rätt
 och, såsom du, så tycker jag och många flera,
 men det finns andra, som inte så lätt
 vårt kära Uppsalas förträfflighet sentera.
 Somliga skryta med sitt Göteborg,
 andra i Stockholm fram och åter vilja ränna,
 somliga tänka på Karlstad med sorg,
 andra på päron och på äpplen ner i Gränna.
Glunten:
 Ja, ser du, kära bror,
 regeln är för stor,
 att den ej skulle någon jämkning kunna tåla;
 men, är det solens skuld
 att dess klara guld
 aldrig beundras av en mullvad i dess håla?
Both:
 Nej! Ingenstäds i vida världen finns en vrå,
 där man hela dygnet om kan leva så
 utan risk och bara immerbadd gå på
 just som turkar och få heta folk ändå.
 Och finns det, så är det på en annan planet,
 vars namn ej självaste Bredman vet.

Authorship:

Researcher for this text: Leif Møller

4. En månskensnatt på Slottsbacken [sung text checked 1 time]

Verse 1
Magistern:
 Herre min Gud, vad den månen lyser,
 se, vilken glans utöver land och stad!
Glunten:
 Himlen är klar och var stjärna myser
 vänligt emot oss ner och vinkar glad.
Both:
 Där flammar Sirius, där Orion,
 där plaskar Svanen i eterns bad.
 Herre min Gud, vad den månen lyser,
 se, vilken glans utöver land och stad!

Verse 2 
Magistern:
 Högt opp i Slottet varenda ruta
 blixtrar, som vore den en ädelsten.
Glunten:
 Tänk dig vid tornet en prins med luta,
 fladdrande lockar och charmanta ben!
Both:
 Och i ett fönster Cecilia Wasa,
 bländande skön uti månens sken.
 Högt opp i Slottet varenda ruta,
 blixtrar, som vore den en ädelsten.
 
Verse 3
Magistern:
 Där ligger Parken och Fyris-slätten,
 fet utav forna kämpars blod och märg.
Glunten:
 Sandgropen här, den förfärlige jätten,
 klädd i sin ruskiga och gråa färg;
Both:
 och mellan lärkträden, just vid Tullen,
 gamle perukmakar Rosenberg.
 Där ligger Parken och Fyris-slätten,
 fet utav forna kämpars blod och märg.
 
Verse 4
Magistern:
 Nedanför backen, ja just vid foten,
 badhuset gömmer sig i pilars skygd.
Glunten:
 Och utmed ån har du Kungsängsroten,
 Islandet därnäst med sin förstadsdygd.
Both:
 Så Gula ladan och bort mot skogen
 Föret, som glittrar och Danmarks bygd.
 Nedanför backen, ja just vid foten,
 badhuset gömmer sig i pilars skygd.
 
Verse 5
Magistern:
 Märk hur den skummande Fyris kastar
 silver och pärlor uti Fallet ner.
Glunten:
 Leker en stund vid Fördärvet och hastar
 se’n till Flottsund, som många andra fler.
Both:
 Ack, fram till sommarn, i Kvarnen bysatt,
 knappt en tår vatten han äger mer!
 Märk hur den skummande Fyris kastar
 silver och pärlor uti Fallet ner.
 
Verse 6
Magistern:
 Kors, vad den Kraemer är bra för staden!
 Han bygger broar och planterar trän.
Glunten:
 Längs utmed ån, där du ser Promenaden,
 betade fordom några magra fän.
Both:
 Och där i Hamnen, som förr stod öde,
 undsätts nu hela Uppsala län.
 Kors, vad den Kraemer är bra för staden!
 Han bygger broar och planterar trän.
 
Verse 7
Magistern:
 Se bakom skyn huru Luna blickar
 smäktande i Observatorium in!
Glunten:
 Säkert hon tror att vid tuben nickar
 någon Endymion med sömnig min.
Both:
 Kyss honom inte! – Jag känner karlen.
 Han tuggar tobak och är ett svin.
 Se bakom skyn huru Luna blickar
 smäktande i Observatorium in!

Verse 8
Magistern:
 Nå, sådant norrsken! Jag aldrig maken
 skådat på många, många Herrans år.
Glunten:
 Jo jo, så är det att vara vaken!
 Också i tid till sängs jag sällan går.
Both:
 Se, hur ur Uppsala Gamla Högar
 ståtligt dess flamma mot himlen slår!
 Nå, sådant norrsken! Jag aldrig maken
 skådat på många, många Herrans år.
 
Verse 9
Magistern:
 Hög och förklarad i månens strimma
 Kyrkan sig reser över träd och hus.
Glunten:
 Märk vid dess fot vilken nattlig dimma
 och vid dess spetsar vilket härligt ljus!
Both:
 Gloria Deo in excelsis! Nog är det klent
 här i jordens grus.
 Hög och förklarad i månens strimma
 Kyrkan sig reser över träd och hus.
 
Verse 10
Magistern:
 Mycket det finnes ännu att skåda,
 om vi på andra sidan slottet gå.
Glunten:
 Om ja – men som vi ä' trötta båda,
 glömma vi det, ty nu är klockan två.
Both:
 Tron inte därför, I bleka stjärnor,
 att vi gå hem! – Å nej, tron ej så!
 Mycket det finnes ännu att skåda,
 om vi på andra sidan slottet gå.
 
Verse 11
Magistern:
 Var finns en punkt uti Sveriges rike,
 där man om natten har så lycklig lott?
Glunten:
 Hellre jag sover i "Stadens dike"
 än uppå bolstrarna i kungens slott.
Both:
 Nu ska' vi knacka oss in hos Lamby;
 porter så här dags – är det ej gott?
 Var finns en punkt uti Sveriges rike,
 där man om natten har så lycklig lott?

Authorship:

Researcher for this text: Leif Møller

5. Glunten på föreläsning [sung text checked 1 time]

Verse 1
Glunten:
 Har du hört min malör i går?
 Den var sänd av hin onde.
 Gud bevars för en stund så svår!
 Än jag skäms som en bonde.
Magistern:
 Jag har ej hört det minsta grand,
 alltså lossa din tungas band!
Glunten:
 Jag bevistade . . .
Magistern:
 Ja, det var dumt!
Both:
 Horribelt dumt!

Verse 2
Glunten:
 Jag bevistade en lektion,
 för att bli observerad
 av professorn och få mig ton,
 såsom högst intresserad.
Magistern:
 Det var inte så illa tänkt;
 men du bar dig väl åt befängt?
Glunten:
 Främsta bänken stod . . .
Magistern:
 Ja, det var dumt!
Both:
 Horribelt dumt!

Verse 3 
Glunten:
 Främsta bänken stod obesatt;
 där blev jag nu assessor,
 tog så av mig min gråa hatt,
 och så kom min professor. .
Magistern:
 Nå, det där är ju ganska bra;
 men hur, gick det se’n till, va’ sa’?
Glunten:
 Segt som gummi e . . .
Magistern:
  Ja, det var dumt!
Both:
 Horribelt dumt!

Verse 4 
Glunten:
 Segt som gummi elasticum,
 fastän hackat och malet,
 ljöd på »Ecclesiasticum»
 vittberömliga talet.
Magistern:
 Ja, vem bad dig väl höra på?
 Å, (gäspar) så tråkigt! — Än sedan då?
Glunten:
 Blicken höll jag på . . .
Magistern:
 Ja, det var dumt!
Both:
 Horribelt dumt!

Verse 5 
Glunten:
 Blicken höll jag på honom spänd,
 så det sved i mitt öga,
 tills han såg mig och jag blev känd.
 Men nu båtar det föga.
Magistern:
 Varför så då? I Guds namn säj,
 Säj rent ut vad som hände dej!
Glunten:
 Tung var luften och ...
Magistern:
 Ja, det var dumt!
Both:
 Horribelt dumt!

Verse 6
Glunten:
 Tung var luften och solen sken
 melankoliskt i rummet.
 Snart av helaste exposeen
 ej ett ljud blev förnummet.
Magistern:
 Mjuka tjänare! Jag förstår
 nu förträffligt hur allting går.
Glunten:
 Ja, jag somnade . . .
Magistern:
 Ja, det var dumt!
Both:
 Horribelt dumt!

Verse 7 
Glunten:
 Ja, jag somnade. Kära du,
 har du nånsin hört maken?
 Klockan blev både sex och sju,
 innan jag hann bli vaken.
Magistern:
 Så fatalt! Men ponera nu
 att professorn, ej såg det, du!
Glunten:
 Jo, jag snarkade . . .
Magistern:
 Ja, det var dumt!
Both:
 Horribelt dumt!
 
Verse 8
Glunten:
 Jo, jag snarkade så besatt,
 att — som Fama lär tuta —
 auditorium brast i skratt
 och professorn fick sluta.
Magistern:
 Nå, men varför ej rätt och slätt
 väcka opp dig, som var så lätt?
Glunten:
 De försökte, men . . .
Magistern:
 Ja, det var dumt!
Both:
 Horribelt dumt!

Authorship:

Researcher for this text: Leif Møller

6. En solnedgång i Eklundshofsskogen [sung text checked 1 time]

Verse 1
Magistern:
 Vad det är skönt ändå
 här i naturens sköte!
 Långt ifrån Fyris’ å,
 långt från dess gator grå!
Glunten:
 Under en himmel blå,
 blå som en ängels öga,
 vårliga skyar gå,
 vita som lamm och små.
Both:
 Högt över gräs och strå
 furornas korum susar,
 och vid dess fötter stå
 sippor och höra på.
 Ack, om du hjärta har,
 flyende sol, dröj kvar!
 Ty utan dig är allt
 ödsligt och mörkt och kallt.
 
Verse 2
Magistern:
 Allt är så tyst. En and
 hörs blott i träsket snattra,
 och från en gran ibland
 knaprar en ekorrtand.
Glunten:
 Se, huru minsta grand
 glittrar vid solens strålblick,
 böljan vid bäckens strand,
 gruset i backens sand!
Both:
 Och nedåt västerns rand
 skyarnas granna skara
 tågar i purpurbrand
 hän emot fjärran land.
 Ack, om du hjärta har, etc.

Verse 3
Magistern:
 Aftonens ängel går
 stilla sin gång kring jorden,
 och kring hans mörka hår
 redan en stjärmkrans står.
Glunten:
 Snart i de kända spår
 vallmobekransad svävar
 han, som om flydda år
 viskar och ljuvlig vår.
Both:
 Och på var tuva trår
 elvornas gille dansen,
 och uti skogens snår
 trasten melodiskt slår.
 Ack, om du hjärta har, etc.
 
Verse 4
Magistern:
 Gud, vad är det jag ser
 där nere i stilla dalen?
 Säkert en syn sig ter,
 säkert ett under sker!
Glunten:
 Tystna, du trast, jag ber,
 är det ej hon, som talar?
 Strålande sol, gå ner!
 Är det ej hon, som ler?
Both:
 Jo, det är hon! Vem mer
 finns väl, som så mig tjusar?
 Hon, som en blick åt er,
 lyckliga blommor, ger!
 Ack, om du hjärta har,
 flyende sol, dröj kvar!
 Ty utan dig är allt
 ödsligt och mörkt och kallt.

Authorship:

Researcher for this text: Leif Møller

7. Harpospelet på Schylla [sung text checked 1 time]

Glunten:
 Leve det nattliga Schylla!
 Här finns det folkliv i banko,
 harpor och slagsmål och fylla,
 os av kotletter och Lünzmans Baranko.
 
Magistern: (härmar harpspelerskorna.)
 »Hör’t, meine flehenden Lieder,
 strahlende, leuchtende Sterne!
 Kommt mein Geliebter nicht wieder?
 Bleibt er denn ewig mir ferne?»
 
Glunten:
 Pang, där small sönder en ruta.
 Det var en knodd. Kasta ut’en!
 Hör den kanaljen vill pruta –
 
Both:
 Fram med riksdalern och det på minuten!
 
Magistern:
 Kypare, locka på Atis!
 
Glunten:
 Kypare, stanna – hör på!
 
Magistern:
 Kypare, ge honom gratis . . .
 
Glunten:
 Kypare, toddar för två!
 
Magistern:
 Kypare, fläsk och potatis.
 
Glunten:
 Kypare, inte för små!
 
Magistern:
 Kypare!
 
Glunten:
 Kypare!
 
Magistern:
 Kypare, gå.
 
Glunten:
 Singt, ihr Mädchen! – Tyst med allt buller och
 bång!
 
Magistern:
 Ta’n en sång . . .
 
Glunten:
 På en gång . . .
 
Both:
 Munter – men inte för lång!
 (De preludiera och börja sedan “Webers sista tanke”.)
 
Glunten:
 Nej, för Guds skull, inga klagovisor, kära barn!
 (De spela en “Suck-vals”.)
 
Magistern:
 Tig då, Marianne, jag beder –
 Annchen du . . . spar’ din hals!
 Är det nu skick och seder
 spela en gammal vals?
 
Both:
 Ta’n nu ett vackert stycke,
 något med mera tycke . . .
 (De falla genast in med “Edite, bibite»”. . .)
 
Magistern:
 Ausserordentlich, wunderschön, ja!
 
Glunten:
 Kors vilken grazie de tyskarna ha!
 (De börja en joddel-melodi.)
 
Both:
 Nejl Nu är det slut . . .
 Annchen, vet hut!
 Komma med slagdängor, fula som satan,
 och valser och visor, så gamla som gatan . . .
 Nej!
 Nu är det slut!
 Ej en minut
 dröjer jag här mer.
 (De spela upp en splitter ny sång.)
 
Glunten:
 Nå!
 
Magistern:
 Se så!
 
Glunten:
 Spela på!
 
Magistern:
 Vi ska’ inte gå!
 
Both:
 Vi sjunga med er bägge två.
 Es kehret der Frühling mit lachendem Blick
 Cantabile!
 verjüngend und schaffend zur Erde zurück;
 Amabile!
 als freundlicher Engel umschwebt er die Flur,
 Mirabile!
 und zeichnet mit Blumen die segnende Spur –
 Pass’ på nu, go’ herrar, nu kommer det kör!
 Sjung, Österberg, sjung! Och var med, herr
 kassör!
 Kom hit, kära farbror, sitt inte och späd!
 Tag pastorn och garvarn och fältläkarn med!
 Nystedt, slå takten!
 O, sei uns willkommen, du fröhlicher Gast!
 Ja!
 Ach, lange schon war uns der Winter zur Last.
 Ja!
 Er schliesset so grämlich ins Zimmer uns ein;
 Ja!
 wir lieben es lustig im Freien zu sein.
 Hurrah!
 Du aber, du ladest uns fröhlich und mild,
 Cantabile!
 hinaus in das duftende Blumengefild;
 Amabile!
 du liebest die Kinder und fröhliches Spiel,
 Mirabile!
 und schenkest der herrlichen Freuden uns viel.
 Pass på nu igenl Liebes Mädchen, gutår!
 Skål, gamle konditor, hur mår din bottfor?
 Nå, präst då och garvare, släpp nu Marianne!
 Hon är nog beredd, er förutan, minsann.
 Herre, håll käften!
 O, gieb uns auch immer, du blühender du,
 Ja!
 viel heitere Tage und Blumen dazu;
 Ja!
 und sag’ es dem Sommer, bald ist er ja da,
 Ja!
 wir bitten um Rosen und Kirschen, ja, ja!
 Hurrah!

Authorship:

Researcher for this text: Leif Møller

8. Huruledes månen intresserar sig för Glunten och Magistern [sung text checked 1 time]

Verse 1
Glunten:
 Nu tror jag det kan vara tid
 att tänka på refrängen
 och efter dagens strid och frid
 bege sig hem i sängen . . .
Magistern:
 Och drömma någon ljuvlig dröm
 om gull och gröna skogar,
 ett eget bo, en hälft så öm
 och här och där små krogar.
Both:
 Rectissime!
 Strictissime!
 Skål, frater amantissime!
 Ett eget bo, etc.

Verse 2 
Glunten:
 I pipan flämtar re’n så matt
 och rökigt sista ljuset –
 Stå på dig, dank! Var är min hatt?
 Mamsell, vad kostar ruset?
Magistern:
 Hon redan från sin disk har gått
 i bäddens kvava iden
 och drömmer nu om stort och smått
 men inte om likviden.
Both:
 Rectissime!
 Strictissime!
 Skål, frater amantissime!
 Och drömmer nu etc.
 
Verse 3
Glunten:
 Slå i den sista skvätten nu
 och skål för Mälar-Banken,
 som hjälper tu och stjälper sju . . .
 Se så, nu slocknar danken.
Magistern:
 Nu syns ej hur man häller i;
 vad mörker är försåtligt!
 Om här man skulle fuller bli’,
 så är det ju förlåtligt.
Both:
 Rectissime!
 Strictissime!
 Skål, frater amantissime!
 Om här man skulle etc.
 
Verse 4
Glunten:
 Se där, hur månen sniken står
 och glor bakom gardinen!
 Vad vill han, bror? Jag ej förstår
 den fadda pantomimen.
Magistern:
 Han leds att, ex officio full,
 ej få en ärlig droppe.
 Det måtte vara fan till tull
 på sådana där oppe!
Both:
 Rectissime!
 Strictissime!
 Skål, frater amantissime!
 Det måtte vara fan etc.

Verse 5 
Glunten:
 Stig in och hämma nu din gråt!
 Vi ska nog lindra svedan;
 tänd blott ett ny åt oss och låt
 se’n världen gå i nedan!
Magistern:
 Nej se ej på mig se så där
 med vemodsblicken djupa!
 För kära kan den vara kär.
 men ej för dem, som supa.
Both:
 Rectissime!
 Strictissime!
 Skål, frater amantissime!
 För kära etc.

Verse 6  
Glunten:
 Ack, nu förstår jag vad han vill:
 han lyser mitt på låset
 och tål ej att vi sitta still
 och längre smörja kråset.
Magistern:
 Nå, morgens då! Från sus och dus
 jag stilla hemåt vankar.
 Vad äro alla jordens ljus
 mot en av himlens dankar?
Both:
 Rectissime!
 Strictissime!
 Skål, frater amantissime!
 Vad äro alla jordens ljus
 mot en av himlens dankar?

Authorship:

Researcher for this text: Leif Møller

9. Nattmarschen i Sankt Eriks gränd [sung text checked 1 time]

Glunten:
 Framåt marsch!
Magistern:
 Gå på!
Glunten:
 Höger om!
Magistern:
 Rätt så!
Glunten:
 Hu, så beckande mörkt i natt!

Magistern:
 Gör detsamma.
Glunten:
 Ja men!
Magistern:
 Men var ä’ vi?
Glunten:
 I gränd.
Magistern:
 Vete fan vad jag fått för en hatt.
 
Glunten:
 Vem är det?
Magistern:
 Va’ sa?
Glunten:
 Svara strax!
Magistern:
 Wer da?
Glunten:
 Varför står herr’n och lurar så sent?
 
Magistern:
 Nå, så tokigt!
Glunten:
 Hur så?
Magistern:
 Det är pumpen!
Glunten:
 Hå, hå!
Magistern:
 Ber om ursäkt . . . var ej illa men’t.
 
Both:
 Arm i arm framåt!
 Kors så vinglig stråt!
 Jag var dum, som åt . . .
 borde supit på’t.
 Det var hin till Eriksgata, mörk och smutsig,
 kall och våt.
 Jämna steg, takt tu!
 Så, nu går det ju?
 Akta knuten nu!
 Håll du truten du!
 Aj! Ohoj! Pladask i smutsen ligger nu
 båd’ jag och du.
 
Magistern:
 Ja, så går det till slut med all världslig fröjd
 hur man ock balanserar, så bär det kull.
Both:
 Och till rännstenens djup från salongens höjd är
 ett tuppsteg, min bror, se’n man väl är full.

Glunten:
 Det är märkvärdigt dock vad man faller lätt
 och hur svårt det se’n har sig att komma opp!
Both:
 Ja, den tyngdlagen fjäskar på alla sätt,
 för att rätt chikanera vår arma kropp.
 
Glunten:
 Hör du brandvaktens rop, som på Dombron
 står?
Magistern:
 Nå, den hjälpen den kom som från skyn!
 
Both: (ropa)
 Du skall få dig en sup som till stortån går,
 om du halar oss opp utur dyn.
 (De få hjälp av brandvakten.)
 
Glunten:
 Hedersvän, tag ett tag ... noch ein mal ... se så där!
 
Magistern:
 Din belöning blir stor om ock sen.
 
Both:
 Du är lycklig ändå, ty du vet vart det bär;
 du har stadgade, sansade ben.

Authorship:

Researcher for this text: Leif Møller

10. Dagen därpå [sung text checked 1 time]

Verse 1
Magistern:
 Nå så välkommen!
 Tyckte du om ´en –
 gårdagen, du? Säg var den inte bra?
 Jämt och samt bålar,
 lustiga skålar,
 gratis förtäring, ja, tack skall du ha!
Glunten:
 Nej, min Magister,
 dagen var bister,
 jag är fördärvad från topp och till tå.
 Hör, hur jag låter.
 Se, hur jag gråter,
 ack, om jag hållit mig hemma ändå!
Both:
 Hör hur jag (han) låter,
 Se hur jag (han) gråter,
 Ack, om jag (han) hållit mig (sig) hemma ändå!

Verse 2 
Magistern:
 Stackars min Glunten:,
 tänk ej på strunten!
 Slika malörer blott öka vår fröjd!
 Hodie tibi,
 cras forsan mihi –
 Ah, vad gör det, bara själen är nöjd?
Glunten:
 Ja, men just detta
 fattas med rätta,
 och utav ånger marteras jag svårt;
 maran mig rider,
 tvi, tockna tider!
 Vad har jag gjort, att jag straffas så hårt?
Both:
 Maran mig (dig) rider, 
 tvi, tockna tider!
 Vad har jag (du) gjort, att jag (du) straffas så hårt?
 
Verse 3
Magistern:
 Gråt inte mera!
 Jag skall kurera
 åkomman – och med homöopati
 Säg mig, hur känns det?
 Svider det – bränns det?
 Herre min Gud, det är kardialgi!
Glunten:
 Pulsarnas vågor,
 heta som lågor,
 fylla med oro hela mitt bröst;
 tankarna blöda,
 tårarna flöda,
 hjärtat är dövt för var lugnande tröst.
Both:
 Tankarna blöda, 
 tårarna flöda,
 hjärtat är dövt för var lugnande tröst.
 
Verse 4
Magistern:
 Det går nog över.
 Du blott behöver
 primo en sill och secundo en sup!
 Se’n skall du dricka
 porter och hicka
 matlusten upp utur magens djup.
Glunten:
 Ja, men aptiten
 den är så liten,
 nästan så liten, som törsten är stor;
 hela Guds natten
 har jag tärt vatten,
 först ur butelj, så ur tvättskål, min bror.
Both:
 Hela Guds natten 
 har jag (du) tärt vatten,
 först ur butelj, så ur tvättskål, min bror.
 
Verse 5
Magistern:
 Vatten ej duger.
 Något, som suger,
 är vad som fordras i all sådan nöd.
 Källarens håvor
 ock ä’ Guds-gåvor.
 Skälm den, som lever på vatten och bröd!
Glunten:
 Nå nå – concedo
 och jag är redo
 tåligt att lyda, ja, det är jag visst.
 Aber ponera
 kur’n skull’ fallera,
 da blir jag, fan ta mej, absolutist!
Both:
 Aber ponera
 kur´n skull’ fallera
 då blir jag, fan ta mej, absolutist.

Authorship:

Researcher for this text: Leif Møller

11. Gluntens moster [sung text checked 1 time]

Verse 1
Glunten:
 Känner du min moster, fröken Hoppenrath,
 hon, som bor på “Dragarbrunn” och håller mig
 med mat,
 ytterst respektabel, det är visst och sant,
 men en riktig furia, betraktad såsom tant.
Magistern:
 Åja, jag såg henne nyss.
Glunten:
 Hon ser ju ut som en ryss?
Magistern:
 Det vore synd att säga. Hon bär
 tvärtom sina år med all heder.
 Tänk sådan växt, sådant hull, sådan air,
 och erkänn, att väl hon sig klä’r!
Glunten:
 Ja, varje trå
 från topp och till tå
 sitter som vore den gjuten.
 Växten är bra
 och minen – åja!
 Hullet förträffligt men – truten!
Both:
 Aj, aj, aj, aj, den truten!
 
Verse 2
Glunten:
 Om ibland det händer, att jag borta är
 och ej passar på den tiden, då hon spisa plär,
 då, Gud sig förbarme, är jag riktigt såld,
 och har goda skäl att önska mig för hin i våld.
Magistern:
 Nå, men vad säger hon då?
Glunten:
 Nog kan du det väl förstå.
Magistern:
 Nej, kära du, nog lycklig jag är
 att ej hava mostrar i staden;
 och jag må tillstå, att, vore nå´n här,
 visst vore hon mig till besvär.
Glunten:
 Jo, ser du, så
 hon börjar och då
 påsätts moraliska minen:
 “Sätt dig i vrån,
 förlorade son,
 du borde äta med – svinen.”
Both:
 Aj, aj, aj, aj, de svinen!

Verse 3 
Glunten:
 Ack, det är förskräckligt att varenda dag
 få så gräsligt mycket bannor, som jag får just jag,
 och ej töras svara, utan tåla allt
 och så till på köpet nästan ständigt äta palt.
Magistern:
 Ja, det var strunt till traktat.
Glunten:
 Man kan ju bli desperat?
Magistern:
 Vore det jag, så svalt jag ihjäl,
 men vanan är andra naturen.
 En portion mat och två dito gräl . . .
 Säg, är det nu skick eller skäl?
Glunten:
 Vanan? Vad nu?
 När klockan är sju,
 tar jag ju lätt igen skadan;
 och för min gom,
 om fickan är tom
 sörjer nog kritan och – svadan.
Both:
 Aj, aj, aj, aj, den svadan.

Verse 4 
Glunten:
 Värst är dock att höra: “Var var du i går?
 Skall du ej tentera än? – Snart är du tretti år. –
 Spela, rumla, sjunga, var natt ut i sta’n,
 vart skall det ta’ vägen? Och se’n sova långt på da’n?”
Magistern:
 Vad hon kan fråga fatalt!
Glunten:
 Och vad jag svarar se’n skralt!
Magistern:
 Nå det förstås; och oavsett prat,
 visst ä’ vi en smula infama.
 Du tål nog vid både gnat och traktat
 hos självaste tant Hoppenrath.
Glunten:
 Ja, kanske det.
 Och det gör du med,
 just du, din lyckliga ost där,
 men likaväl
 så våndas min själ.
 bara jag tänker på – moster!
Both:
 Aj, aj, aj, aj, den moster.

Authorship:

Researcher for this text: Leif Møller

12. Magisterns misslyckade serenad [sung text checked 1 time]

Glunten:
 Sakta nu, kast’ bort cigarren,
 ställ dig här, så står du bra!
 jag skall sköta om gitarren,
 börja nu . . . här har du a!
 
Magistern: (Börjar serenaden.)
 O hulda tärna, om du vaknar
 vid mina toner, vredgas ej!
 Du känner icke än, hur trogen kärlek saknar,
 och hur den hoppas jämt, förstår du ej, ack nej!
 
Glunten:
 Märks där ljus? – Nej! Rörs gardinen?
 Nej, hon sover som en stock.
 Slå i väggen, väck blondinen,
 willst du nicht, so musst du doch!
 
Magistern:
 Om någon ton ditt öra hinner,
 O bjud den ej att stanna där!
 Han vill till hjärtat fram, och vägen nog han
 finner,
 ty själv ur själens djup en vilse suck han är.
 – Intet ljud?
 
Glunten:
 Intet ljud!
 
Magistern:
 Och intet ljus?
 
Glunten:
 Nej, intet ljus!
 
Magistern:
 Och inga apparanser?
 
Glunten:
 Nej!
 För att väcka denna flamman
 fordras minst en god basun,
 eller att man ringer samman
 inom hennes paulun.
 
Both:
 Ja, det är då själva fan till flicka, som ej vaknar,
 fastän tvenne basar sjunga
 allt vad struparna förmå!
 Och att vid ett sådant mankemang å hennes sida,
 all uppmärksamhet å vår är slut,
 det kan hon väl förstå!
 Skrik, kära hjärtans, och skramla,
 ramla,
 bara gå på!
 Stampa i gatan och stoja,
 skoja!
 Värre ändå!
 
Glunten:
 Tyst . . . gardinen rörs . . . var tyst! . . . stå still!
 Börja serenaden en gång till,
 tag andra reprisen!
 
Magistern: (Fortsätter serenaden.)
 Om någon ton ditt öra hinner,
 O bjud den ej, att . . .
 
Glunten:
 Förlåt mig, bror, men jag såg miste.
 Allt är som förut!
 
Magistern:
 Det sista band av ömhet briste . . .
 Sjusoverska . . . vet hut!
 
Both:
 Sparka mot porten och storma,
 gorma,
 utan reson!
 Knacka på rutan och skråla,
 vråla,
 ingen pardon!
 Skvallra nu i mor’n för hund och katt
 om skandalen, som begicks i natt
 av “fulla studenter”!

Authorship:

Researcher for this text: Leif Møller

13. Huru Gluntens svårmod, på "Äpplet", skingras av Magisterns vårfantasier [sung text checked 1 time]

Verse 1 
Glunten:
 Bror, jag är ledsen vid livet, just jag,
 ledsen vid bråket och flärden!
 Ingenting finnes som är mig i lag,
 jag tar farväl utav världen.
 Ja, jag vill dö,
 bäddas i snö,
 glömma hur bittert jag lider.
Magistern:
 Käraste du,
 inte ännu!
 Än komma gyllene tider.
Glunten:
 Ja men, bror,
 om du tror,
 är det rent åt fanders.
 Forna da’r
 var man karl,
 då var “etwas anders”!
Both:
 Gutår!
Magistern:
 Snart kommer våren. Re’n vindarnas troppar
 sjungande gå över stad, över land.
Both:
 Isarna brista och böljan hon hoppar,
 lekfull och fri mot sin älskade strand.
Magistern:
 Då blir grönt i varendaste dal
Glunten:
 Lärkan drillar och göken han gal
Both:
 På var tuva ställs nu till en bal,
 rätt gentil för en sådan lokal.
 Då blir grönt i varendaste dal,
 lärkan drillar och göken han gal.

Verse 2
Glunten:
 Ja, det är visst allt för trevligt det där,
 bara man inte mår illa;
 och nog är våren oändeligt kär
 matsedel hit, Lazarilla!
 Säg, ska’ vi ta
 supen, va’ sa’,
 bara blott en av de minste?
Magistern:
 Nå, så låt gå!
 Brännvin för två!
 Randigt! – Läs högt nu! – Vad finns de’?
Glunten: (Läser matsedeln)
 Inlagd sill,
 Holländsk sill,
 Norges sill i papper,
 sillsalat ...
 usel mat!
 Aldrig mer attrapper!
Both:
 Gutår!
Magistern:
 Tålamod! Snart skola Kungsängens liljor
 visa dig vägen till Ekelundshof.
Both:
 Snart vid “Fördärvet” på sviktande tiljor
 kloten de dundra till sexornas lov.
Magistern:
 Och på “Flustret” står Norberg och glor
Glunten:
 I vit jacka och blankade skor.
Both:
 Och när ångbåten kommer, min bror,
 finns det böckling ombord, som jag tror.
 Och på “Flustret” står Norberg och glor
 i vit jacka och blankade skor.
 
Verse 3
Glunten:
 Käraste vän, vad den supen var bra,
 och din beskrivning på våren!
 Båda de ligga – ja, tack skall du ha’ –
 just som en balsam kring såren.
 Posito att
 redan jag satt
 där ner i båten och klunka’.
Magistern:
 Posito sen’,
 jag vore en,
 som stod vid dörren och dunka’
Glunten:
 Men se nu,
 är det ju,
 helt och hållet annat?
 Och till maj,
 aj, aj, aj,
 är det långt förbannat.
Both:
 Gutår!
Magistern:
 Solen med lågande kyssar re’n väcker
 jorden, sin unga, sin slumrande brud.
Both:
 Se hur han ler, då hon sömnig sig sträcker,
 kastande av sig sin snövita skrud.
Magistern:
 Och re’n vaknade framtitta två ...
Glunten:
Hennes sötaste barnungar små.
Both:
 Lilla sippa med ögon så blå,
 och gullviva i strumplästen grå.
 Och re’n vaknade framtitta två
 hennes sötaste barnungar små.

Authorship:

Researcher for this text: Leif Møller

14. Gluntens vigilans [sung text checked 1 time]

Verse 1
Glunten:
 Nu har jag sprungit mig trött och fördärvad
 ur hus och i hus kring helaste sta’n;
 inte en skilling ändå är förvärvad
 och redan lider det långt fram på da´n.
 Nyss tror jag, slog hon tre.
 Fem skall likviden ske.
 Råd mig nu du, som är gammal och van!
Magistern:
 Säg mig först och främst din summas valör,
 borgenärns namn och slikt,
 som denna saken rör!
Glunten:
 Femtio riksdaler skall jag likvidera
 hökar Liljegren, och skulle jag mankera,
 gör han säkert allt att mig få chikanera,
 och så får jag aldrig låna något mera.
 Det är säkert det!
Magistern:
 Lycklig den, som inga värre björnar äger
 och vars skuld så litet väger
 på kreditens falska våg!
Both:
 Femtio riksdaler etc. – Lycklig den etc.
Glunten:
 Rätt fatalt det här –
 Gud vet vart det bär!
Magistern:
 Ja, du är då född på en lycklig dag!
Glunten:
 Jo, jag tackar jag.
 
Verse 2
Glunten:
 Prata ej strunt, utan hjälp mig till rätta.
 Skulden – låt vara, att liten den är –
 den skall betalas likväl; och för detta
 är det som råd utav dig jag begär.
 Var nu misskundelig . . .
 sitt inte så och tig!
 Får jag till slut kanske nej även här?
Magistern:
 Svär att du lydigt följer min instruktion,
 så garanterar jag dig för din transaktion.
Glunten:
 Ja, jag svär en ed, för dyr att recitera,
 att ett enda ögonblick ej hesitera,
 utan flink och färdig genast exekvera
 vad du finner nödigt här att proponera.
 Det är säkert det!
Magistern:
 Gå då hem, tag på dig dina svarta kläder,
 stövlarna av blankskinnssläder
 och din vackra vita väst.
Both:
 Ja, jag svär etc. – Gå då hem, etc.
Glunten:
 Nå, än sedan då?
 Säg, vart skall jag gå?
Magistern:
 Jo, just till din moster, min heders bror.
Glunten:
 Jag var dum, som svor.

Authorship:

Researcher for this text: Leif Møller

15. På "Flustret", en söndagseftermiddag under rötmånaden [sung text checked 1 time]

Verse 1
Glunten:
 Det är fasligt tomt i staden,
 torg och gator öde stå;
 Ingen syns på promenaden,
 ingen hit åt Flustret gå.
Magistern:
 Sodavatten, mamsell.
 Socker och saft! – Var så snäll!
Both:
 Det är fasligt tomt i staden,
 torg och gator öde stå.

Verse 2 
Glunten:
 Allt är sömnigt. Myggen stinga.
 Solen bränner het och röd;
 och från tornet dova ringa
 klockorna, som för en död.
 (Korken far ur flaskan.)
Magistern:
 Pang – den flaskan var bra;
 en sådan till ska’ vi ha.
Both:
  Allt är sömnigt. Myggen stinga.
 Solen bränner het och röd.

Verse 3
Glunten:
 Glasen ä’ för små.
 Det hjälper ej att smutta, märker jag.
 Nej, i slika fall man stjälper
 Det var en välsignad dag!
Magistern:
 Pigor, hit med en så,
 ämbar och skopor för två!
Both:
 Glasen ä’ för små.
 Det hjälper ej att smutta, märker jag.
 
Verse 4
Glunten:
 Ingen lärka gitter sjunga,
 ingen mört vid stranden slå;
 bien sömniga och tunga,
 gömma sig bland gräs och strå.
Magistern:
 Ska’ vi ta oss en lur
 vi, liksom de. . . eller hur?
Both:
 Ingen lärka gitter sjunga,
 ingen mört vid stranden slå.

Verse 5
Glunten:
 Se, hur dött på varje skuta!
 Se, var vimpel hänger matt!
 Blott i skeppar Fröjds kajuta
 solar sig en grågul katt.
Magistern:
 Och på ångbåtens däck
 sitter fru Roos på en säck.
Both:
 Se, hur dött på varje skuta!
 Se, var vimpel hänger matt!

Verse 6
Glunten:
 Ensam på en sten vid fallet
 “Filmen” med sitt metspö står,
 stirrar tåligt ned i svallet,
 river i sitt gula hår.
Magistern:
 Och på bron står det två
 brackor i hatt och se på. . .
Both:
 Ensam på en sten vid fallet
 “Filmen” med sitt metspö står.
 
Verse 7
Glunten:
 Luften darrar, utav solen
 genomglödgad – uff, så hett!
 Och, fastän så nära polen,
 tror jag visst jag dör av svett.
Magistern:
 Ingen risk, kära du,
 pigorna leva ännu.
Both:
 Luften darrar, utav solen
 genomglödgad – uff, så hett!
 
Verse 8
Glunten:
 Kom så gå vi bort till Sumpen,
 friska opp oss med ett bad!
 Kanske dagen, här så trumpen,
 där kan bli en smula glad.
Magistern:
 Nå, adjö då, mamsell!
 Jag likviderar i kväll.
Both:
 Kom så gå vi bort till Sumpen,
 friska opp oss med ett bad.

Authorship:

Researcher for this text: Leif Møller

16. Vid brasan på Magisterns kammare efter en stor middagsbjudning [sung text checked 1 time]

Verse 1
Both:
 Hulda skymning, sänk dig neder
 över våra trötta sinnen,
 kom och gjut i våra leder
 vilans balsam –
 O kom!
Magistern:
 Det är ljuvt att vila
 efter dagens strider,
 låta tanken ila
 hän mot bättre tider!
Glunten:
 Du, som binder fria anden
 då ur hjärtats djup han talar,
 usla kallprat, drag för fanden,
 bort till dina granna salar!
Both:
 Ja, jordens kungar sku’ abdikera
 och ministrarna resignera,
 om de kunde, som vi, jouera
 av sig själva – och litet mera.

Verse 2
Both:
 Re’n på kvällens dunkla himmel
 titta fram små blyga stjärnor,
 och re’n glesnar dagens vimmel
 båd’ på gator
 och torg.
Magistern:
 Det är skönt att sträcka
 benen upp på bordet
 och i fred få kläcka
 ur sig rätta ordet.
Glunten:,
 I, som Guds beläten fängslen.
 kröken ryggar, böjen nackar,
 viken hädanl Bort med hängslen,
 bort med halsdukar och frackar!
Both:
 Ja, jordens kungar etc.
 
Verse 3
Both:
 Se, vad underbara trakter
 frosten tecknar där på rutan,
 höga berg och djupa schakter,
 blomsterängar
 och träd!
Magistern:
 Det är lugnt att ligga
 fri från bråk och ävlan,
 le, då andra tigga
 pris för lumpen tävlan!
Glunten:
 Du, som för en vansklig lager
 låter flå dig fjorton gånger,
 Marsyas! – kände du vårt lager
 dog du säkert utav ånger.
Both:
 Ja, jordens kungar etc.
 
Verse 4
Both:
 Men vår brasa är förbrunnen
 och de fallna bränder spå oss
 att vår levnadstråd blir spunnen
 ljus och gyllne
 men kort.
Magistern:
 Ja, det gör detsamma.
 Varm i alla leder
 vill jag spraka, flamma,
 tills jag brunnit neder.
Glunten:
 I, som frysen som i graven
 vid er flärds fyrverkerier,
 ack, sen till blott att I haven
 litet på er – mycket i er!
Both:
 Ja, jordens kungar sku’ abdikera
 och ministrarna resignera,
 om de kunde, som vi, jouera
 av sig själva – och litet mera.

Authorship:

Researcher for this text: Leif Møller

17. Magisterns flamma [sung text checked 1 time]

Verse 1
Magistern:
 Ack, i Arkadien även jag har varit,
 varit där länge, varit där förgäves;
 dock, när jag minns den gyllne tid som farit,
 ännu mitt bröst av längtans suckar häves.
 Tindrande stjärna,
 strålande tärna,
 varför, varför fick jag ej bli kvar?
 Bröt jag kanske emot gudars lagar?
 Ack, mot mänskors bröt jag ej!
Both:
 Varför, varför fick jag (du) ej bli kvar?
 
Verse 2
Magistern:
 Om blott ett hopp att henne se jag närde,
 strax i mitt fönster satt jag hela dagen;
 kom hon då ej – vad plåga mig förtärde!
 Kom hon – o Gud, hur blev jag ej betagen!
 Herrar, betjänter,
 stadsbor, studenter,
 alla ville bums jag ta i famn,
 och förtjust, utom mig utav sällhet,
 glömde jag för henne allt.
Both:
 Varför, varför fick jag (du) ej bli kvar?
 
Verse 3
Magistern:
 Och när se’n allt var tyst i Odinsstaden
 och endast månen vakade vid ljuset,
 minnes du då, hur ofta serenaden
 ljöd invid hörnet av det vita huset?
 Tills att därinne –
 ljuvliga minne,
 följ mig, följ mig genom livet hän! –
 hon, förrådd av böljande gardinen,
 lyssnande i nattens frid.
Both:
 Varför, varför fick jag (du) ej bli kvar?
 
Verse 4
Magistern:
 O! “var du är jag frågar flyktig vorden”,
 skönaste hägring på min ungdoms himmel!
 Flydde med dig ock hoppet bort från jorden
 följer dock minnet mig i världens vimmel, ‘
 ack, men addio,
 idolo mio!
 Ej en ton mer sjunger jag om dig.
 Ty jag fruktar, att den gamla gnistan
 lever under askan än.
Both:
 Varför, varför fick jag (du) ej bli kvar?

Authorship:

Researcher for this text: Leif Møller

18. Gluntens flamma [sung text checked 1 time]

Verse 1
Glunten:
 En gång var jag mycket, mycket kär . . .
Magistern:
 Skål, min bror, för alla gamla minnen!
Glunten:
 Jag var rik, som självaste de Geer . . .
Magistern:
 Klang! Gutår! – och fröjda dina sinnen!
Glunten:
 Allt är slut. De lustar snöda
 längesedan äro döda;
 och min flammas rosenröda
 läppar redan upphört glöda.
Both:
 Nå, vad gör det?
 Här ska’ vi sitta den hela guds da’n,
 stoppa vår pipa och vrida vår kran;
 här ser du den, som är gammal och van
 båd’ vid förtal och chikan.
 Ja, det ge vi fan!
 Strunt uti skvallret och pratet i sta’n!
Magistern:
 Ty vore du också så vit som en svan . . .
Glunten:
 likaväl.
Magistern:
 så gjorde man dig till den värsta morjan.
Glunten:
 Ja, min själ!
Magistern:
 Men nog var det hårt, att din friareplan
 så hastigt gick i kvav uppå tidens ocean.
 
Verse 2 
Glunten:
 Ja, nog var det otur, kära du!
Magistern:
 Tag dig en klunk och relatera!
Glunten:
 Sent en regnig höstkväll trettisju . . .
Magistern:
 Samma år jag skulle exercera –
Glunten:
 Gick jag, vinglande på klacken,
 utför Carolina-backen;
 plötsligt törnar jag, och – ack, en
 ängel far pladask på nacken.
Both:
 Ja, vad gör det?
 Här ska’ vi sitta den hela guds da’n, etc.
 
Verse 3
Glunten:
 Tänk dig nu mitt stora bryderi!
Magistern:
 Nå, än hennes då, som fann sig knuffad?
Glunten:
 Ja, nog föll hon utan pryderi.
Magistern:
 Stackars liten! När man så blir skuffad . . .
Glunten:
 Snart hon står på benen åter
 vacker, men igenomvåter,
 och jag fjäskar, torkar, gråter,
 och hon ler och hon förlåter.
Both:
 Men vad gör det?
 Här ska’ vi sitta den hela guds da’n, etc.
 
Verse 4
Glunten:
 Om du visste, hurudan jag var!
Magistern:
 A, det vet båd’ jag och många flera.
Glunten:
 Ack, jag sprang i backen alla da’r.
Magistern:
 Sprang dock ej omkull din ängel mera?
Glunten:
 Fåfängt, brorl Ett år förrinner
 utan att mitt mål jag hinner,
 då till slut en dag jag finner
 henne – och allt hopp försvinner.
Both:
 Men vad gör det?
 Här ska’ vi sitta den hela guds da’n, etc.
 
Verse 5
Glunten:
 Som du vet tenterade jag förr.
Magistern:
 Ja, du var bland våra polyglotter.
Glunten:
 Bäst jag satt, så öppnades en dörr.
Magistern:
 Jag förstår – professorns sköna dotter!
Glunten:
 Nej, där stod min forna flamma,
 och professorn i detsamma
 sade: “Har du kaffe, mamma,
 åt min herre?” – Fan anamma!
Both:
 Men vad gör det?
 Här ska’ vi sitta den hela guds da’n,
 stoppa vår pipa och vrida vår kran;
 här ser du den, som är gammal och van
 båd’ vid förtal och chikan.
 Ja, det ge vi fan!
 Strunt uti skvallret och pratet i sta’n!
Magistern:
 Ty vore du också så vit som en svan,
Glunten:
 likaväl . . .
Magistern:
 så gjorde de dig till den värsta morjan.
Glunten:
 Ja, min själ!
Magistern:
 Men nog var det hårt att din friareplan
 så hastigt gick i kvav uppå tidens ocean.

Authorship:

Researcher for this text: Leif Møller

19. En kväll på kyrkogården [sung text checked 1 time]

Glunten:
 Tror du ej, bror, när den tysta graven
 sluter oss i sin kalla famn,
 tadlet skall tröttna att bryta staven
 så över ditt som Glunten:s namn?
 
Magistern:
 Nej, kära du, det tror jag ej;
 tadlet det tröttnar aldrig, nej.
 
Glunten:
 Ja, men om också de flesta döma
 omilt och hårt på vår döda mull,
 några för oss skola säkert ömma
 ta vårt försvar för vänskaps skull.
 
Magistern:
 Långt förrän gräs på graven gror,
 vännerna glömt oss, hedersbror.
 
Glunten:
 Säg inte så du! Om nu du doge,
 säkert de illa vid sig toge.
 De skulle ledas vid fröjd och gamman,
 sörja dig bittert allesamman.
 
Magistern:
 Ja, gubevar’s! Det nekar jag ej.
 Men huru länge? Var god och säj!
 
Glunten:
 Du gör dem orätt. Lita på mej,
 de skulle länge sörja dej.
 
Both:
 Ja, gubevar’s! etc. – Du gör dem orätt etc.
 
Magistern:
 Nej, hör nu på
 en teckning utur vardagslivet!
 Du dör; och då
 berättas det – det är nu givet –
 posito så:
 Vet ni att Glunten: är icke mera?
 Han dog i natt . . .
 av slag.
 
Glunten: (tankspridd)
 Vem, jag?
 
Magistern:
 Sorgsna, bestörta,
 fulla av oro,
 vännerna alla skulle säga:
 Å, herre Gud, är det sant? Är han döder,
 vår vän, vår bror? Vad mitt hjärta det blöder!
 Nyss satt han bland oss så frisk och så röder
 och kvad en stump för de lyssnande bröder.
 Ack, fåfängt vi söka i norr och i söder
 en sådan kamrat.
 Ja, döden skjuter så blindvis, som Höder,
 och Loke skrattar, men Balder förblöder;
 och eken faller, som rankorna stöder.
 Men svampen frodas, som märgen föröder.
 Ack, fåfängt vi söka i norr och i söder
 en sådan kamrat.
 De klaga så
 och dystra stå
 och tycka livet öde.
 De skiljas åt,
 gå var sin stråt
 kanske vid tårars flöde.
 De träffas se’n
 vid lampors sken . . .
 och minnas knappt den döde.
 
Glunten:
 Fy fan, så du fantiserar och andas gravluft
 i livets vår!
 Tror du att man profeterar, för det man
 idel elände spår?
 
Magistern:
 Säg vad du vill!
 Tiden din tro nog kurerar.
 
Both:
 Men varför gräla så?
 Tids nog vi få ändå
 veta, vem av oss två
 sådant får bäst förstå.
 
Glunten:
 Till dess lägga vi ad acta
 det här olyckliga ämnet, bror;
 dock vill jag på förhand sakta
 dig säga något, som knappt du tror.
 
Magistern:
 Kanske ändå,
 om det sig stöder på facta.
 
Glunten:
 Ajo, gu’nåsl Men var tyst som graven,
 jag är av samma tro, som du.

Authorship:

Researcher for this text: Leif Møller

20. Mötet i Domtrappan [sung text checked 1 time]

Verse 1
Magistern:
 Hejda dig, Glunten:, stoppa farten!
 Varföre springer du så där?
Glunten: (missmodig)
 Åh, jag blir alltid rädd, så snart en
 sökande karl mig träffar här.
Both:
 Vissa lokaler äro bra infama!
 
Verse 2
Magistern:
 Nå, men vad skäl har du att klandra
 domtrappan? – Säkert har du drömt . . .
Glunten:
 Säg inte det! Därovan vandra
 de, som “cuique suum” glömt.
Both:
 Vissa lokaler äro bra infama!
 
Verse 3
Magistern:
 Vill du gå med och frukostera
 här inpå “Gillet” – eller hur?
Glunten:
 Gubbarnas lönnkrog frekventera?
 Förr går jag till dem hem på cour.
Both:
 Vissa lokaler äro bra infama!
 
Verse 4
Magistern:
 Låt oss till “Äplet” då marschera,
 värden är lustig, ölet gott.
Glunten:
 Ja, men hans fru är intetdera,
 oaktat allt vad hon har fått.
Both:
 Vissa lokaler äro bra infama!
 
Verse 5
Magistern:
 Kanske att “Schylla” dig behagar.
 A la bonheur – gå på, gå på!
Glunten:
 Halt! – sade Flodman; våra magar
 kunna nog stryka med ändå.
Both:
 Vissa lokaler äro bra infama!
 
Verse 6
Magistern:
 Posito salig “Blaffens änka”
 gjort något gott i form – va’ sa’?
Glunten:
 Ja, och i ty fall, kan jag tänka,
 är det i form av räkning, ja!
Both:
 Vissa lokaler äro bra infama!
 
Verse 7
Magistern:
 Vad sägs om “Gästis”? Där du, mår man
 just som kung Krösus. Nå, kom dit!
Glunten:
 Men – som du kanske minns – så får man
 aldrig en smula på kredit.
Both:
 Vissa lokaler äro bra infama!
 
Verse 8
Magistern:
 Mina förslag alltjämt du kuggar;
 säg något själv då, om du kan.
Glunten:
 Nå, så må gjort! “Sju helvetes gluggar” –
 tror du ej det till slut går an?
Both:
 Vissa lokaler äro bra infama!

Authorship:

Researcher for this text: Leif Møller

21. Gluntens misstag [sung text checked 1 time]

Verse 1
Glunten:
 Minns du i fjol just denna dagen?
 Gud sig förbarme, den var slem!
Magistern:
 Åja, jag minns hur du betagen
 råkade på . . . nog vet du vem!
Glunten:
 Vad man ibland ändå . .
Magistern:
 kan rusa på!
Both:
 Fy fan!
 Visst va’ vi lite mosi’a
 av nektar och ambrosia.
 Och ej så lite till ändå,
 då vi kunde göra så.
 
Verse 2
Glunten:
 En slags konsert var arrangerad
 A la Musard en söndagskväll;
Magistern:
 parken kring Flustret eklärerad
 gjorde var piga till mamsell.
Glunten:
 Punsch gjorde ock sitt till
Magistern:
 Om man så vill.
Both:
 Fy fan!
 Visst va’ vi lite mosi’a etc.
 
Verse 3
Glunten:
 I en berså vi makligt sutto,
 rökte cigarr i all sköns ro;
Magistern:
 talte om Norbergs vinst in brutto
 och om herr Chiewitz och hans bro.
Glunten:
 Då tyckte vi oss se . . .
Magistern:
 den vackraste . . .
Both:
 Fy fan!
 Visst va’ vi lite mosi’a etc.
 
Verse 4
Glunten:
 Vi sprungo opp och snart vi funno
 gömd mellan träden vår dryad.
Magistern:
 Lamporna, fastän matt de brunno
 läto oss se den skönsta vad.
Glunten:
 Framåt vi rusade . . .
Magistern:
 så tjusade!
Both:
 Fy fan!
 Visst va’ vi lite mosi’a etc.
 
Verse 5
Glunten:
 “Varför så ensam, hulda tärna?”
 Så jag i yran genast kvad.
Magistern:
 “Dölj dig ej så, du aftonstjärna!”
 var, vill jag minnas, min tirad.
Glunten:
 Hon bara teg och gick . . .
Magistern:
 med bortvänd blick.
Both:
 Fy fan!
 Visst va’ vi lite mosi’a etc.
 
Verse 6
Glunten:
 Om hon i fred ändå fått flykta!
 Men vi förföljde överallt.
Magistern:
 Slutligen vid en brandgul lykta
 tvangs hennes nåd att göra halt.
Glunten:
 Men då hon vände sig . . .
Magistern:
 så hände sig . . .
Both:
 Fy fan;
 Visst va’ vi lite mosi’a etc.
 
Verse 7
Glunten:
 Aldrig ett ord nu mer om saken,
 skona mig för explikation!
Magistern:
 Ja men, min bror, moderna smaken
 tål ingen mystifikation.
Glunten:
 Mostrar ä’ mycke bra –
Magistern:
 ibland – – å ja!
Both:
 Fy fan!
 Visst va’ vi lite mosi’a
 av nektar och ambrosia
 och ej så litet till ändå,
 då vi kunde göra så.

Authorship:

Researcher for this text: Leif Møller

22. Hemmarsch från Eklundshof med en bondspelman [sung text checked 1 time]

Verse 1
Both:
 Slutat för i dag! Se så ja, gubbar,
 nu skall smaka skönt att ta en lur.
 Kors, så många stenar, hål och stubbar!
 Trillar ingen kull, så är det tur.
Magistern:
 Ä’ nu alla med då?
Glunten:
 Finns här inga flera?
Magistern:
 Säg, hur många ä’ vi?
Glunten:
 Fem, om jag ser rätt.
Magistern:
 Du och jag och Nystedt . . .
Glunten:
 spelman och – vem mera?
Magistern:
 Jo, medikofilarn.
Glunten:
 Då är det komplett.
Both:
 Slutat för i dag! Se så ja, gubbar.
 nu skall smaka skönt att ta en lur.
 
Verse 2
Both:
 Nystedt skall gå främst och hålla stången;
 han är just en bra tambour-major.
 Gå nu backen nedåt brunns-salongen!
 Vi formera gåsmarsch, vart du går.
Magistern:
 Spelman’ bakom Nystedt . . .
Glunten:
 Tappa ej din stång du!
Magistern:
 Och så kommer Glunten: . . .
Glunten:
 Och så du därnäst!
Magistern:
 Sist medikofilarn.
Glunten:
 Så ja, sätt i gång nu!
Magistern:
 Nå då, framåt marschmarsch!
Glunten:
 Sakta, det är bäst.
Both:
 Nystedt skall gå främst och hålla stången;
 han är just en bra tambour-major.
 
Verse 3
Both:
 Är det inte trevligt här i skogen?
 Hela atmosfären doftar vår.
 Det är annan luft än in på krogen!
 Nånå, den var just ej heller svår.
Magistern:
 Ser du inte vägen?
Glunten:
 Stadigt uti backen!
Magistern:
 Håll dig i staketet!
Glunten:
 Det är mörkt i kväll.
Magistern:
 Pang, där ligger Nystedt.
Glunten:
 Akta blåa fracken!
Magistern:
 Slog han sig fördärvad?
Glunten:
 Bara bagatell!
Both:
 Är det inte trevligt här i skogen?
 Hela atmosfären doftar vår.
 
Verse 4
Both:
 Se hur milt och vackert Venus nickar
 över Polacksbacken mot oss ner!
 Ack, var kväll jag ser dess klara blickar,
 tänker jag på . . . skull’ det angå er?
Magistern:
 Ut på stora vägen!
Glunten:
 Sprattla ej i sanden!
Magistern:
 Lyft på benen, spelman!
Glunten:
 Jag förgås av damm.
Magistern:
 Jämna steg i ledet!
Glunten:
 Stopp, jag mister anden.
Magistern:
 Ja, och jag galoschen.
Glunten:
 Det var själva skam!
Both:
 Se hur milt och vackert Venus nickar
 över Polacksbacken mot oss ner!
 
Verse 5
Both:
 Vad är det för skrål? Ur vägen bönder!
 Här är öppen landsväg – fri passage!
 Slippa vi ej fram, så slå vi sönder
 både er och vagnar och bagage.
Magistern:
 Nystedt, nyttja stången!
Glunten:
 Hugg och stick i hopen!
Magistern:
 Ih, du bondkadaver!
Glunten:
 Hjälp mig med den här!
Magistern:
 Stjälp omkull kareten!
Glunten:
 Så ja, ratsch i gropen.
Magistern:
 Efter med den långe!
Glunten:
 Hör du hur han svär?
Both:
 Vad är det för skrål? Ur vägen bönder!
 Här är öppen landsväg – fri passage!
  
Verse 6
Both:
 Sådan en batalj tas ej på hyllan,
 vår esprit de corps är god som gull;
 fast medikofilarn uti fyllan
 bankade och slog vår Ole Bull.
Magistern:
 Men, vart tog han vägen?
Glunten:
 Han smet in på Bleket.
Magistern:
 Kors en sådan luver –
Glunten:
 Kanske vi gå med?
Magistern:
 Nej, vi gå till källan.
Glunten:
 Hellre till ap´teket.
Magistern:
 Ska’ vi dricka soda?
Glunten:
 Ja, visst ska’ vi det.
Both:
 Sådan en batalj tas ej på hyllan,
 vår esprit de corps är god som gull;
  
Verse 7
Both:
 Skulle vi nu möta nattpatrullen,
 skall han dansa polka utan prut.
 Se, den gamle klipparn där i tullen,
 har ej släckt ut ljuset. – Lampan ut!
Magistern: (Tror sig höra sång.)
 Hör du ned åt ån till?
Glunten:
 Det är kända toner . . .
Magistern:
 Säkert serenad för . . .
Glunten:
 Troligt nog, min själ!
Magistern:
 Då tar fan vid luren –
Glunten:
 Inga reflexioner!
Magistern:
 och vid sodavattnet.
Glunten:
 Ja, det var rätt väl.
Both:
 Skulle vi nu möta nattpatrullen,
 skall han dansa polka utan prut.

Authorship:

Researcher for this text: Leif Møller

23. Anklagelsen [sung text checked 1 time]

Glunten:
Jag är orolig i själ och i sinne.
Vart skall det väl taga vägen till slut?
Händer ibland att jag ensam är inne,
är det som ropade någon: kom ut!
Och som jag tycker,
någon mig rycker
sakta i armen bort till min syrtut.
Men på fasonen,
som han har, och på den tonen,
varmed han lockar mig ut, den dämonen,
känner jag igen en viss bekant från trettisju –
Det är du!

Magistern (rörd):
Var så min vänskap
dig blott till men?
Var all vår glädje
villande sken?
O, så förlåt mig!
Jag ville väl,
men gjorde illa –
farväl! Farväl!

Glunten:
Nå så besitta mig, gråter han inte han,
den juvenalen!

Magistern:
Och skall ej le, förr’n han dig gratulera får
till kameralen.

Bägge (Both):
Och skall ej le, etc. – Nå så besitta etc.

Authorship:

Researcher for this text: Leif Møller

24. Efter kameral-examen [sung text checked 1 time]

Verse 1
Glunten:
 Så ja, min hedersbror, nu är man såverad,
 examinerad och – vad tycks? – approberad,
 post tot discrimina inlupen i hamnen . . .
 Ja, Gud ske tack och lov, kom tag mig i famnen!
Both (Bägge):
 Post tot discrimina inlupen i hamnen . . .
 Ja, Gud ske tack och lov, kom tag mig i famnen!

Verse 2
Glunten:
 Minns du anklagelsen? Den var ej så galen.
 Du tog humör och jag – jag tog kameralen.
 Kors vad jag tycker vi sku’ kvickt avancera,
 om blott vi grälade ibland lite mera!
Both (Bägge):
 Kors, vad jag tycker etc.

Verse 3:
Glunten:
 Var nu ej längre ond på gamle kamraten,
 som själv du hulpit fram till man uti staten!
 Tänk du, ett litet ord, vad ont det kan göra,
 om blott man vaknat har på oriktigt öra!
Both (Bägge):
 Tänk du, ett litet ord, etc.

Verse 4:
Glunten:
 Visst är betyget mitt ej särdeles prydligt
 och vad som vållat det, det inser du tydligt.
 För så’na där, som oss, ges inga resoner,
 blott vederbörandes predestinationer.
Both (Bägge):
 För så’na där, etc.

Verse 5
Glunten:
 Nå, om du visste du, vad tant blev charmerad!
 Hon grät och kysste mig och var helt toucherad.
 Hurra för henne nu! Hon menade ärligt,
 fast hennes ok ibland nog kändes besvärligt.
Bägge: 
 Hurra för henne nu! etc.

Verse 6
Glunten
 Ack du, din gamle skälm, som står där så tyster,
 tror du jag vet ej jag, vad just nu dig lyster?
 Marsch då till Eklundshof! Och där ska’ vi rumla
 och, som två fölungar, i gräset oss tumla.
Bägge
 Marsch då till Eklundshof! etc.

Verse 7
Glunten:
 Men låt mig först bli kvitt den svarta habiten
 och vita halsduken och hatten och pliten!
 Visst är den dräkten kär för vissa patroner,
 men passar ei för folk med fria fasoner.
Bägge
 Visst är den dräkten etc.

Verse 8
Glunten:
 Tacka vill jag en rock, som, vid över barmen,
 ej stretar mot, när jag skall kröka på armen;
 och ett par byxor se’n, förtrogna med benen,
 om också någon gång med hål uti grenen!
Bägge
 Och ett par byxor se’n, etc.

Verse 9:
Glunten:
 Ack, när jag tänker på att jag snart skall lämna
 denna så kära ort, mitt hjärta vill rämna.
 Praktiska livet har så föga, som lockar,
 och dess förtjänta män se just ut som stockar.
Bägge:
 Praktiska livet etc.

Verse 10:
Glunten:
 Därför så fort jag kan, så friar jag genast
 och sätter bo om två, tre år allra senast.
 Får jag med hustru min ej pengar i buntar,
 Nog lär jag få till slut tillräckligt med gluntar.
Bägge:
 Får jag (du) etc.

Verse 11:
Glunten:
 Men vad är detta här? Jag tror jag är vriden,
 som står och pratar strunt och glömmer bort tiden.
 Kom nu, jag längtar ut i fria naturen
 just som en stackars sparv, som suttit i buren.
Bägge:
 Kom nu, jag längtar ut i fria naturen
 just som en stackars sparv, som suttit i buren.

Authorship:

Researcher for this text: Emily Ezust [Administrator]

25. Examens-sexa på Eklundshof [sung text checked 1 time]

Magistern:
 Kalle!
Glunten:
 Janne!
Magistern:
 Kypare!
Glunten:
 Hör opp du!
Magistern:
 Herr Schy ...
Glunten:
 Petter!
Magistern:
 Här är han!
Glunten:
 Ptro' stopp du!
Magistern:
 Buga dig djupt, din sjutusan!
 Glunten har ta't kameraln.
Glunten:  (till kyparen)
 Vi ska' sexa, men varken därinne i salen.
 ej heller i smårummen eller på svalen,
 och inte på vindskammarn, ej på balkongen,
 men just här i trädgår'n, i gräsgröna gången.
Magistern:
 Petter!
Glunten:
 Sprang han?
Magistern:
 Hejda dig!
Glunten:
 Stå still du!
Magistern:
 Böckling ...
Glunten:
 blommor ...
Magistern:
 rättika ...
Glunten:
 och sill du!
Magistern:
 Nej, ge nu riktiga order, annars så bär det på tok.
Glunten:
 Du skall duka, men prydligt, min käraste Petter,
 med blommor på bordet och brutna servetter
 och rättika, böckling och renstek med mera
 och en butelj öl och en dito madera.
Both:
 Sätta vi oss här?
 Eller kanske där?
 Ja, där i trädens skugga slå vi oss i ro.
 
(de lägger sig i gräset)
 
Both:
 Här är gudagott att vara,
 o, vad livet dock är skönt!
 Hör vad fröjd från fåglars skara,
 se, vad gräset lyser grönt!
 Humlan surrar, fjäriln prålar,
 lärkan slår i skyn sin drill,
 och ur nektarfyllda skålar
 dricka oss små blommor till.
 
(kyparen kommer med sexan)
 
Glunten:
 Där ha vi Petter!
Magistern:
 Ståtligt kalas!
 Rena servetter ...
Glunten:
 slipade glas ...
 
(de sätter sig till bords)
 
Magistern:
 Nå ja, denna sexan tycks ju vara utan vank
 smöret färskt och sötmjölksosten ...
Glunten:
 smakar bra, men luktar illa.
Magistern:
 A tvi fan, så dåligt brännvinn, det var bara lank!
 Kasta flaskan ned i gräset!
Glunten:
 Ja, men akta pulsatilla!
 Alkohol och sippor passa ej ihop.
Magistern:
 Nej men!
 Rättikan är god.
Glunten:
 Jaså!
Magistern:
 Se här en skiva!
Glunten:
 Nej jag tackar.
 Den jag åt för åtta da'r sen' ...
Magistern:
 Känns den kanske än?
 Nå, så ät kotletter!
Glunten:
 Kors, jag äter så att svetten lackar.
 Ser du på balkongen?
Magistern:
 Nej!
Glunten:
 Se dit, där Lotta står!
Both:
 Kors, så pittoreska vyer ifrån denna lilla grotta!
Glunten:
 Ser du?
Magistern:
 Ja!
Glunten:
 Stå still!
Magistern:
 Se nu du!
Glunten:
 Slå i öl – gutår!
Magistern:
 Aj, nu går hon.
Glunten:
 Det var skada.
Both:   (ropande efter henne)
 Skål för dina strumpor, Lotta!
Magistern:
 Blev hon ond?
Glunten:
 Nej, gu' bevars!
Magistern:
 Hur smakar din kotlett?
 Min är torr ...
Glunten:
 Precis som min ...
Magistern:
 Och flottig sen – slå i madera!
Glunten:
 Tacka vill jag böckling!
Magistern:
 Poh! Nu börjar jag bli mätt.
 Se här kommer kyparn ...
Glunten:
 Nå, vad nu då!
Magistern:
 Få vi ändå mera?
Both:   (då de få se ett fat med bakelser)
 Bakelser – fy hundra!
Glunten:   (till kyparen)
 Är du tokig eller ...
Magistern:
 Gå!
Both:
 Gå så långt som pepparn växer!
Glunten:
 Sådant kan du ge novischer.
 Skaffa hit cigarrer!
Magistern:
 Fort!
Both:
 De bästa du kan få ...
Magistern:
 Cuba, numro ...
Glunten:
 Skål, magister! Skål i botten!
Magistern:
 Morgens Fischer!
 Skål (de klingar och dricker) ... jaha!
 Inte var det här madera.
Glunten:
 Tvi! Vad är det för en mölja?
Magistern:
 Ja, det vet Gud ...
Glunten:
 och kyparn ...
Magistern:
 Det går lika bra!
 Låt din fantasi blott lägga druvans eld
 i Fyris bölja.
 Skål!
Glunten:
 Jag tror vi brodda med en halva?
Magistern:
 Nå så kör!
 Skål för äkta juvenaler!
Glunten:
 Skål för dem av gamla stammen!
 Drick i botten!
Magistern:
 Å ja!
Glunten:
 Så ja; det är som sig bör.
Magistern:
 Tack nu, Glunten!
Glunten:
 Tack!
Magistern:   (reser sig från stolen)
 Quod felix faustumque ...
Glunten:   (avbryter)
 Amen, amen!
Magistern:   (rörd, håller tal)
 Måtte du med tiden ...
Glunten:   (generad, avbryter ständigt)
 Tyst!
Magistern:
 få njuta ...
Glunten:
 Tig!
Magistern:
 Tig själv!
 all den sällhet ...
Glunten:
 Tralalala!
Magistern:
 som din varma ...
Glunten:
 Tralalala!
Magistern:
 vänskapsfulla själ förtjänar.
Glunten:
 Var så god och repetera!
Magistern:
 Och om lyckan dig förlänar ...
Glunten:
 Jaså – blir det ändå mera?
Magistern:
 sina allra bästa håvor, glöm dock icke din Magister!
Both:
 Skål, min hedersbror!

(de kastar sig ned i gräset. Glunten somnar)

Magistern:
 O, hur stilla solen sjunker ned vid Rickombergas lunder!
 Kom och lägg dig här i gräset! Tyst, jag hör det gro.
 Du är trött av dagens strider. Här är bäddat, tag en blunder!
 Se, kring sängen små blåklockor ringa dig i ro.
 En gång, efter större strider, får du vila här inunder.
 Men, då ringa andra klockor, Glunten, vill du tro?
 Ah, han sover. Lätt förgätna äro livets bästa stunder,
 när vår ande vinkas dit, där ljusa drömmar bo.
 
(Magistern börjar även bli tung. Allt är tyst en stund)
 
Magistern:   (halvsovande)
 Det var strunt till examen han tog till slut.
Glunten:   (som vaknat under tiden)
 Å hut!

Authorship:

Researcher for this text: Leif Møller

26. Impromptu-balen [sung text checked 1 time]

Verse 1
Magistern:
 Plats, go' herrar, plats! Nu börjar balen.
 Se brylån, så stor och så förnäm!
Glunten:
 Sätt den där på golvet, mitt i salen;
 det är centrum i vårt solsystem.
Magistern:
 Vid dess sken vår lilla värld skall lysas opp:
 varje dam
 är en himlakropp.
Both:
 Vid dess sken vår lilla värld skall lysas opp:
 varje dam
 är en himlakropp.

Verse 2
Magistern:
 Hämta nu planeterna från köket,
 Lotta, Karin, köksan och mamsell!
Glunten:
 Madam Winter med, det gamla spöket!
 hon må ock bli lyckliggjord i kväll.
Magistern:
 Ulla, gudilov, är allaredan här,
 och jag själv...
 liksom lite kär.
Both:
 Ulla, gudilov, är allaredan här,
 och jag själv...
 liksom lite kär.

Verse 3
Magistern:
 En får lov att sitta bredvid bålen!
 Vem då? – Jo, vår stadige kassör!
Glunten:
 Jaga nu spyflugorna från kålen,
 vårda halster, eld och tillbehör!
Magistern:
 Darra ej på handen, när du häller i,
 och hav akt
 på ditt fögderi!
Both:
 Darra ej på handen, när du häller i,
 och hav akt
 på ditt fögderi!

Verse 4
Magistern:
 Se, här kommer hela kosidansen!
 Hurra gubbar! Var och en tar sin!
Glunten:
 Kors, vad väsen! Här man mister sansen
 Krusa ej, mamsell skall ändå in.
Magistern:
 Vackra, änglagoda, sockersöta ni
 stig nu på!
 Här är bara vi.
Both:!
 Darra ej på handen, när du häller i,
 och hav akt
 på ditt fögderi!

Verse 5
Magistern:
 Sch! – Nu börjar änteligen akten;
 spelman, spela sfärernas musik!
Glunten:
 De, som sitta, skola stampa takten;
 må för övrigt sköta sin praktik.
Magistern:
 Ulla, om du lägger av den fula schaln,
 blir du visst
 drottningen på baln.
Both:
 Ulla, om du lägger av den fula schaln,
 blir du visst
 drottningen på baln.

Verse 6
Magistern:
 Högre, spelman! Stryk mans på fiolens
 alla fyra – annars hörs det ej.
Glunten:
 Kom, mamsell skall dansa nolens volens;
 stå ej längre så och svara nej!
Magistern:
 Vet, fast göken gal en liten tid ännu,
 skriker se’n
 ugglan sitt uhu!
Both:
 Vet, fast göken gal en liten tid ännu,
 skriker se'n
 ugglan sitt uhu!

Verse 7
Magistern:
 Hej! Det går med pukor och trumpeter,
 fönstren skallra, dörrarna slå takt.
Glunten:
 Golvet gungar, när vår världs planeter
 storma fram uti sin vilda jakt.
Magistern:
 Lotta, du är vår komet, ty all din glans
 har du i
 din charmanta svans.
Both:
 Lotta, du är vår komet, ty all din glans
 har du i
 din charmanta svans.

Verse 8
Magistern:
 Håll för tusan, håll i madam Winter!
 Kär’ngen dånar – hon kan inte stå.
Glunten:
 Hit med vatten! Akta dig, hon slinter –
 drick nu! – Jaså, hon vill ha brylå.
Magistern:
 Det var rätt, madam, stå på sig och drick mer,
 sätt sig nu
 hos sin kavaljer!
Both:
 Det var rätt, madam, stå på sig och drick mer,
 sätt sig nu
 hos sin kavaljer!

Verse 9
Magistern:
 Balen tycks bli ytterst animerad;
 alla prata, ingen hörer på.
Glunten:
 Köksan själv är ständigt engagerad,
 svettas, hickar högt och ropar: nå!
Magistern:
 Karins ögon – det är allt vad hon har kvar –
 spruta eld
 som i forna dar.
Both:
 Karins ögon – det är allt vad hon har kvar –
 spruta eld
 som i forna dar.

Verse 11
Magistern:
 Hurra, se hur Lotta tappar kjolen –
 söta, låt avfällingen bli fri.
Glunten:
 Liksom bakom ljusa skyar solen
 ler hon i sitt lätta draperi.
Magistern:
 Ulla, akta dig, om Lotta tappar mer,
 blir det knappt
 någon som dig ser.
Both:
 Ulla, akta dig, om Lotta tappar mer,
 blir det knappt
 någon som dig ser.

Verse 11
Magistern:
 Ljusen flämta, dammet står i taket,
 köksan snavar, disken far omkull.
Glunten:
 Glas och pipor krossas, och vid braket
 gormar värden, arg och hes och full.
Magistern:
 Strunt i värden! Såg du köksans fermeté?
 Vet du, bror,
 den var värd att se.
Both:
 Ulla, akta dig, om Lotta tappar mer,
 blir det knappt
 någon som dig ser.

Verse 12
Magistern:
 Nå, hur gick det? Inga orationer!
 Å, alltsammans var en bagatell!
Glunten:
 Nystedt spräckte sina permissioner,
 köksan föll och skrämde bort mamsell.
Magistern:
 Glas och pipor anser kyparn kunna gå
 netto till
 en och trettitvå.
Both:
 Glas och pipor anser kyparn kunna gå
 netto till
 en och trettitvå.

Verse 13
Magistern:
 Slut på dansen! Hurra nu för skålen!
 Leve livet! Kypare, slå i!
Glunten: (som finner bålen tom.)
 Nå, vad nu då? – Ingenting i bålen?
 Hör han, dummer, intet raljeri!
Magistern:
 Vi, som dansat, ha ju knappast fått en tår,
 och brylån
 den var likväl vår.
Both:
 Vi, som dansat, ha ju knappast fått en tår,
 och brylån
 den var likväl vår.

Verse 14
Magistern:
 Var är herrn? Han vet väl vem som gjorde´t,
 mår han illa? Nå än vår madam?
Glunten:
 Hon och doktorn trillat under bordet.
 Men kassörn då? Törs han inte fram?
Magistern:
 Jaså – stackarn kröker ryggen bort i vrån.
 Jo, nu tar
 fan igen sitt lån.
Both:
 Jaså – stackarn kröker ryggen bort i vrån.
 Jo, nu tar
 fan igen sitt lån.
Both:

Verse 15
Magistern:
 Ja, sic transit gloria mundi!
 Knappast född blir glädjen lagd på bår.
Glunten:
 Lycklig den, som ändå får en blund i
 trötta ögat, huru än det går.
Magistern:
 Ställer jag till bal en annan gång, så vet,
 att det blir
 vald societet.
Both:
 Ställer jag till bal en annan gång,
 så vet,
 att det blir
 vald societet.

Authorship:

Researcher for this text: Leif Møller

27. Slottsklockan [sung text checked 1 time]

Both:
 Hör, hör slottsklockans toner i stilla kväll!
 Ack, som änglar de sväva från rymden ned;
 mana till bön och på darrande vingars par
 föra bävande den upp till Allfaders tron.
 
Glunten:
 O, när hör jag väl åter er skära klang?
 Kanske aldrig? Mig tycks, att I ljuden så.
 
Both:
 Ack, men för alltid från er en förklarad ton
 lever djupt i min själ, varhelst min kosa bär.

Authorship:

Researcher for this text: Leif Møller

28. Gluntens reskassa [sung text checked 1 time]

Verse 1
Magistern:
 Sätt dig nu och räkna över
 plus och minus, kära vän!
 Säkert mera du behöver.
Glunten:
 Å nej men!
Magistern:
 Prata bara inte!
Glunten: (tar fram sin plånbok)
 Se då! Här är en på hundra,
 tre på sex och trettitvå,
 två på två. . . jag må väl undra. . .
Magistern:
 Vad på då?
Glunten:
 om det ej blir över.
Magistern:
 Ack en sådan toker! Tacka,
 om det räcker jämt och nätt!
 Hundra banko är en hacka.
Both:
 Mycke’ rätt!
  
Verse 2
Magistern:
 Ro nu hit med bläck och penna!
 Säg, var var jag nu igen? –
 Har du ingen ann’ än denna?
Glunten:
 Ne-ne-men!
Magistern:
 Nå, var har du papper?
Glunten:
 Ligger inte där i lådan
 något viraprotokoll,
 som kan passa bra för klådan?
Magistern:
 Nej, ditt troll!
Glunten:
 Nå, så skriv på bordet!
Magistern:
 Bordet? – Kör då! Det är givet,
 samma sak på tusen sätt
 exekveras här i livet.
Both:
 Mycke’ rätt!
  
Verse 3
Magistern:
 Alltså hundratjugufyra –
 nu skall var och en ha sitt.
 Först, har du betalt din hyra?
Glunten:
 Jag bor fritt.
Magistern:
 Var, om jag får fråga?
Glunten:
 Där man äter sin potatis –
 jaja, sitt där du och le! –
 måtte man väl ock bo gratis.
Magistern:
 Får väl se.
Glunten:
 Tant är nog beskedlig.
Magistern:
 Nå, ponera hon består dig
 rum och mat och ved och tvätt;
 det är gott, men – du förstår mig?
Both:
 Mycke’ rätt!
  
Verse 4
Magistern:
 Låt oss då begynna ronden
 genom källrarna i sta’n!
 Det tar säkert hål på fonden.
Glunten:
 Ack, din fan!
Magistern:
 Nämn nu opp i ordning!
Glunten:
 Ja, men, bror, jag ämnar pruta
 med dem alla. Lamby’s blott,
 där jag spräckt varannan ruta . . .
Magistern:
 får sin lott?
Glunten:
 Det gör fem . . . à sex . . .
Magistern:
 Sju . . . à åtta . . . kanske nio?
 Kors, vad pengar stryka lätt!
 Jag tror mest vi skriva tio?
Both:
 Mycke’ rätt!
  
Verse 5
Magistern:
 Gästis? – Fast det är detsamma;
 där betalas ju kontant?
 Men hos källarmästarmamma:
Glunten:
 Ej en slant.
Magistern:
 Nå, det må jag säga!
Glunten:
 Kan hon ej specificera
 räkningen, så är det ju
 intet skäl att likvidera?
Magistern:
 Kära du –
Glunten:
 Så låt gå för åtta!
Magistern:
 Åtta, sa’ du? – Dubbla summan
 är måhända mer honnett.
 Alltså sexton . . . Hälsa gumman!
Both:
 Mycke’ rätt!
  
Verse 6
Magistern: (Glunten framtager tvenne räkningar.)
 “Äplet” nu då . . . Vad befalles?
 Redan räkning? – Sådan fru!
 Säg, vad går den till inalles?
Glunten:
 Tjugusju. . .
Magistern:
 Och så några skilling?
Glunten:
 Fyrtifyra, ja! – Desslikes
 sänder Löfven en, men han
 får ursäkta om han svikes.
Magistern:
 Går ej an.
Glunten:
 Vi ä’ goda vänner.
Magistern:
 Kors, en sådan Jöns att tala!
 Ämnar du att bli kadett?
 Ingen vän i spel . . . betala!
Both:
 Mycke’ rätt!
  
Verse 7
Magistern:
 Löfvens fordran, hur stor var den?
 Hit med räkningen . . . låt se!
 Aj, aj, aj – den spiken drar den!
Glunten:
 Femtitre . . .
Magistern:
 Femtitre och åtta.
Glunten: (uppbyggligt)
 Ja, men säg, vem kan väl gilla
 en så oinskränkt kredit?
 Det är mycket, mycket illa.
Magistern:
 Hör ej hit.
Glunten:
 Mången oerfaren. . .
Magistern:
 Ah l’ingrat! Vill du predika
 mot krediten, som oss klätt,
 roat, mättat och gjort rika?
Both:
 Mycke’ rätt!
  
Verse 8
Magistern:
 Snart syns botten i din kista,
 och Schylander än är kvar.
 Är hans räkning lik den sista?
Glunten:
 Nej, den var.
Magistern:
 Vad vill detta säga?
Glunten:
 Det vill säga: härom dagen
 kom han klivande till tant,
 som så där per aures tagen . . .
Magistern:
 Å, charmant!
Glunten:
 teg och bums betalte.
Magistern:
 Bravo! – Men att hon teg stilla
 då just, när hon borde trätt,
 kan jag ingalunda gilla.
Both:
 Mycke’ rätt!
  
Verse 9
Magistern:
 Nå, nu finns väl inga flera?
 Jo, tyst, ännu ha vi en,
 märklig nog att observera.
Glunten:
 Nå än se’n?
Magistern:
 Han med vackra namnet . . .
Glunten:
 Ah, sju helvetes . . . anfäkta!
 Skriv då sex och trettitvå,
 så bli gluggarna betäckta.
Magistern:
 Nära på.
Glunten:
 Så, vad gör nu summan?
Magistern: (under det han räknar.)
 Eller bättre: vad gör resten,
 som skall bli till din reträtt?
 Mycket får du ej i västen.
Both:
 Mycke’ rätt!
  
Verse 10
Magistern: (slutande räkningen)
 Jaså, blev det inte värre?
 Nå, då har du i behåll . . .
 gissa det, min gunstig herre!
Glunten:
 Kanske noll?
Magistern:
 Jämt tolv skilling banko.
Glunten: (förlägen)
 Jaså, blev det inte värre?
 Det var fan till resultat!
 Jaså, blev det inte värre?
Magistern:
 Blev du flat?
Glunten:
 Åja, – inte utan –
Magistern:
 Trösta dig! För hål i kassan
 känner jag en amulett . . .
 jag skall bli god man i massan.
Both:
 Mycke’ rätt!

Authorship:

Researcher for this text: Leif Møller

29. Avskedet på Flottsund [sung text checked 1 time]

Glunten:
 Farväl, magister! – Denna gången
 är tyst i salen på Flottsund.
 På trappan jublar icke sången
 av vännerna från Odinslund.
 Vid Knäppingen, där Vasaborgen
 sist skönjdes mellan parkens träd,
 jag tvang dem lämna mig och sorgen
 och vända om. – Men du for med.
 Farväl!
 
Magistern:
 Har du så bråttom, min käraste du?
 Kan du ej stanna en stund till ännu?
 
Glunten:
 Bed mig ej längre! Jag får ingen ro,
 förr än jag väl är förbi Löfstabro.
 
Magistern:
 Nå så i Guds namn farväl, din barbar!
 
Glunten:
 Halva mitt liv, om jag finge bli kvar!
 
Both:
 Ack, den som kunde få bygga och bo
 där bort på stranden vid Vårdsätra! – Ptro! –
 Räck mig din hand och lova, innan du (jag)
 begynner färden,
 att du mig skriver till, varhelst du är.
 Farväl!
 Gud vet, när vi härnäst få se varandra här i
 världen!
 Ack, våra banor skiljas åt just här.
 Farväl!
 
Magistern:
 Nej håll!
 Jag far väl med till Alsike.
 
Glunten:
 Hedersmagister, vad är det jag hör?
 Ah, om du visste vad detta mig rör!
 
Both:
 Ptro! Ptro! – Se så, kör!

Authorship:

Researcher for this text: Leif Møller

30. Magisterns monolog, efter Gluntens avresa från Alsike [sung text checked 1 time]

Magistern:
 Ack, vad vårt liv är eländigt!
 Finns någon fröjd på vår jordiska stråt,
 som ej börjas med ståt
 och så ändas med gråt? –
 Nämn en sällhet, som varar beständigt!
 
Värst utav allt är att vistas
 år efter år här vid akademin;
 ty varenda termin
 skall man hålla god min
 och se glad ut, fast vännerna mistas.
 
Men i mitt hjärta jag gråter
 bittrare tårar än ögat förmår,
 ty jag vet och förstår
 att den vännen, som går,
 är ej lik sig, då han kommer åter.
 
Tempora enim mutantur
 et nos mutamur in illis – och då
 få vi hjärtan så små,
 men förstånd, som förslå
 ad culpandum quae nunc laudantur.
 
Då med ett medlidsamt löje
 lyss man till sagor från framfarna da´r
 huru barnslig man var,
 lika nöjd vart det bar,
 blott man skötte sitt dagliga nöje.
 
Och uti hjärtats små kamrar,
 där förr så varmt och så livligt det var,
 tomma väggar stå kvar,
 och blott eko är svar,
 om en vän står vid dörren och hamrar,
 
Därföre vill jag nu fresta
 djupet vid bålens letheiska strand!
 ty en ängel ibland
 stiger ned till dess rand
 och rör om, liksom förr i Bethesda.
 
“Drick då, drick järn i var sena,
 skölj dig” – han säger – “i hjärta och trut.
 ty det heter till slut:
 sista paret skall ut!”–
 Då är gott att ha märg uti bena.

Authorship:

Researcher for this text: Leif Møller
Total word count: 12059