Verse 1
Glunten:
 Har du hört min malör i går?
 Den var sänd av hin onde.
 Gud bevars för en stund så svår!
 Än jag skäms som en bonde.
Magistern:
 Jag har ej hört det minsta grand,
 alltså lossa din tungas band!
Glunten:
 Jag bevistade . . .
Magistern:
 Ja, det var dumt!
Both:
 Horribelt dumt!

Verse 2
Glunten:
 Jag bevistade en lektion,
 för att bli observerad
 av professorn och få mig ton,
 såsom högst intresserad.
Magistern:
 Det var inte så illa tänkt;
 men du bar dig väl åt befängt?
Glunten:
 Främsta bänken stod . . .
Magistern:
 Ja, det var dumt!
Both:
 Horribelt dumt!

Verse 3 
Glunten:
 Främsta bänken stod obesatt;
 där blev jag nu assessor,
 tog så av mig min gråa hatt,
 och så kom min professor. .
Magistern:
 Nå, det där är ju ganska bra;
 men hur, gick det se’n till, va’ sa’?
Glunten:
 Segt som gummi e . . .
Magistern:
  Ja, det var dumt!
Both:
 Horribelt dumt!

Verse 4 
Glunten:
 Segt som gummi elasticum,
 fastän hackat och malet,
 ljöd på »Ecclesiasticum»
 vittberömliga talet.
Magistern:
 Ja, vem bad dig väl höra på?
 Å, (gäspar) så tråkigt! — Än sedan då?
Glunten:
 Blicken höll jag på . . .
Magistern:
 Ja, det var dumt!
Both:
 Horribelt dumt!

Verse 5 
Glunten:
 Blicken höll jag på honom spänd,
 så det sved i mitt öga,
 tills han såg mig och jag blev känd.
 Men nu båtar det föga.
Magistern:
 Varför så då? I Guds namn säj,
 Säj rent ut vad som hände dej!
Glunten:
 Tung var luften och ...
Magistern:
 Ja, det var dumt!
Both:
 Horribelt dumt!

Verse 6
Glunten:
 Tung var luften och solen sken
 melankoliskt i rummet.
 Snart av helaste exposeen
 ej ett ljud blev förnummet.
Magistern:
 Mjuka tjänare! Jag förstår
 nu förträffligt hur allting går.
Glunten:
 Ja, jag somnade . . .
Magistern:
 Ja, det var dumt!
Both:
 Horribelt dumt!

Verse 7 
Glunten:
 Ja, jag somnade. Kära du,
 har du nånsin hört maken?
 Klockan blev både sex och sju,
 innan jag hann bli vaken.
Magistern:
 Så fatalt! Men ponera nu
 att professorn, ej såg det, du!
Glunten:
 Jo, jag snarkade . . .
Magistern:
 Ja, det var dumt!
Both:
 Horribelt dumt!
 
Verse 8
Glunten:
 Jo, jag snarkade så besatt,
 att — som Fama lär tuta —
 auditorium brast i skratt
 och professorn fick sluta.
Magistern:
 Nå, men varför ej rätt och slätt
 väcka opp dig, som var så lätt?
Glunten:
 De försökte, men . . .
Magistern:
 Ja, det var dumt!
Both:
 Horribelt dumt!