Verse 1
Magistern:
 Vad det är skönt ändå
 här i naturens sköte!
 Långt ifrån Fyris’ å,
 långt från dess gator grå!
Glunten:
 Under en himmel blå,
 blå som en ängels öga,
 vårliga skyar gå,
 vita som lamm och små.
Both:
 Högt över gräs och strå
 furornas korum susar,
 och vid dess fötter stå
 sippor och höra på.
 Ack, om du hjärta har,
 flyende sol, dröj kvar!
 Ty utan dig är allt
 ödsligt och mörkt och kallt.
 
Verse 2
Magistern:
 Allt är så tyst. En and
 hörs blott i träsket snattra,
 och från en gran ibland
 knaprar en ekorrtand.
Glunten:
 Se, huru minsta grand
 glittrar vid solens strålblick,
 böljan vid bäckens strand,
 gruset i backens sand!
Both:
 Och nedåt västerns rand
 skyarnas granna skara
 tågar i purpurbrand
 hän emot fjärran land.
 Ack, om du hjärta har, etc.

Verse 3
Magistern:
 Aftonens ängel går
 stilla sin gång kring jorden,
 och kring hans mörka hår
 redan en stjärmkrans står.
Glunten:
 Snart i de kända spår
 vallmobekransad svävar
 han, som om flydda år
 viskar och ljuvlig vår.
Both:
 Och på var tuva trår
 elvornas gille dansen,
 och uti skogens snår
 trasten melodiskt slår.
 Ack, om du hjärta har, etc.
 
Verse 4
Magistern:
 Gud, vad är det jag ser
 där nere i stilla dalen?
 Säkert en syn sig ter,
 säkert ett under sker!
Glunten:
 Tystna, du trast, jag ber,
 är det ej hon, som talar?
 Strålande sol, gå ner!
 Är det ej hon, som ler?
Both:
 Jo, det är hon! Vem mer
 finns väl, som så mig tjusar?
 Hon, som en blick åt er,
 lyckliga blommor, ger!
 Ack, om du hjärta har,
 flyende sol, dröj kvar!
 Ty utan dig är allt
 ödsligt och mörkt och kallt.