Verse 1
Glunten:
 Känner du min moster, fröken Hoppenrath,
 hon, som bor på “Dragarbrunn” och håller mig
 med mat,
 ytterst respektabel, det är visst och sant,
 men en riktig furia, betraktad såsom tant.
Magistern:
 Åja, jag såg henne nyss.
Glunten:
 Hon ser ju ut som en ryss?
Magistern:
 Det vore synd att säga. Hon bär
 tvärtom sina år med all heder.
 Tänk sådan växt, sådant hull, sådan air,
 och erkänn, att väl hon sig klä’r!
Glunten:
 Ja, varje trå
 från topp och till tå
 sitter som vore den gjuten.
 Växten är bra
 och minen – åja!
 Hullet förträffligt men – truten!
Both:
 Aj, aj, aj, aj, den truten!
 
Verse 2
Glunten:
 Om ibland det händer, att jag borta är
 och ej passar på den tiden, då hon spisa plär,
 då, Gud sig förbarme, är jag riktigt såld,
 och har goda skäl att önska mig för hin i våld.
Magistern:
 Nå, men vad säger hon då?
Glunten:
 Nog kan du det väl förstå.
Magistern:
 Nej, kära du, nog lycklig jag är
 att ej hava mostrar i staden;
 och jag må tillstå, att, vore nå´n här,
 visst vore hon mig till besvär.
Glunten:
 Jo, ser du, så
 hon börjar och då
 påsätts moraliska minen:
 “Sätt dig i vrån,
 förlorade son,
 du borde äta med – svinen.”
Both:
 Aj, aj, aj, aj, de svinen!

Verse 3 
Glunten:
 Ack, det är förskräckligt att varenda dag
 få så gräsligt mycket bannor, som jag får just jag,
 och ej töras svara, utan tåla allt
 och så till på köpet nästan ständigt äta palt.
Magistern:
 Ja, det var strunt till traktat.
Glunten:
 Man kan ju bli desperat?
Magistern:
 Vore det jag, så svalt jag ihjäl,
 men vanan är andra naturen.
 En portion mat och två dito gräl . . .
 Säg, är det nu skick eller skäl?
Glunten:
 Vanan? Vad nu?
 När klockan är sju,
 tar jag ju lätt igen skadan;
 och för min gom,
 om fickan är tom
 sörjer nog kritan och – svadan.
Both:
 Aj, aj, aj, aj, den svadan.

Verse 4 
Glunten:
 Värst är dock att höra: “Var var du i går?
 Skall du ej tentera än? – Snart är du tretti år. –
 Spela, rumla, sjunga, var natt ut i sta’n,
 vart skall det ta’ vägen? Och se’n sova långt på da’n?”
Magistern:
 Vad hon kan fråga fatalt!
Glunten:
 Och vad jag svarar se’n skralt!
Magistern:
 Nå det förstås; och oavsett prat,
 visst ä’ vi en smula infama.
 Du tål nog vid både gnat och traktat
 hos självaste tant Hoppenrath.
Glunten:
 Ja, kanske det.
 Och det gör du med,
 just du, din lyckliga ost där,
 men likaväl
 så våndas min själ.
 bara jag tänker på – moster!
Both:
 Aj, aj, aj, aj, den moster.