Glunten:
 Sakta nu, kast’ bort cigarren,
 ställ dig här, så står du bra!
 jag skall sköta om gitarren,
 börja nu . . . här har du a!
 
Magistern: (Börjar serenaden.)
 O hulda tärna, om du vaknar
 vid mina toner, vredgas ej!
 Du känner icke än, hur trogen kärlek saknar,
 och hur den hoppas jämt, förstår du ej, ack nej!
 
Glunten:
 Märks där ljus? – Nej! Rörs gardinen?
 Nej, hon sover som en stock.
 Slå i väggen, väck blondinen,
 willst du nicht, so musst du doch!
 
Magistern:
 Om någon ton ditt öra hinner,
 O bjud den ej att stanna där!
 Han vill till hjärtat fram, och vägen nog han
 finner,
 ty själv ur själens djup en vilse suck han är.
 – Intet ljud?
 
Glunten:
 Intet ljud!
 
Magistern:
 Och intet ljus?
 
Glunten:
 Nej, intet ljus!
 
Magistern:
 Och inga apparanser?
 
Glunten:
 Nej!
 För att väcka denna flamman
 fordras minst en god basun,
 eller att man ringer samman
 inom hennes paulun.
 
Both:
 Ja, det är då själva fan till flicka, som ej vaknar,
 fastän tvenne basar sjunga
 allt vad struparna förmå!
 Och att vid ett sådant mankemang å hennes sida,
 all uppmärksamhet å vår är slut,
 det kan hon väl förstå!
 Skrik, kära hjärtans, och skramla,
 ramla,
 bara gå på!
 Stampa i gatan och stoja,
 skoja!
 Värre ändå!
 
Glunten:
 Tyst . . . gardinen rörs . . . var tyst! . . . stå still!
 Börja serenaden en gång till,
 tag andra reprisen!
 
Magistern: (Fortsätter serenaden.)
 Om någon ton ditt öra hinner,
 O bjud den ej, att . . .
 
Glunten:
 Förlåt mig, bror, men jag såg miste.
 Allt är som förut!
 
Magistern:
 Det sista band av ömhet briste . . .
 Sjusoverska . . . vet hut!
 
Both:
 Sparka mot porten och storma,
 gorma,
 utan reson!
 Knacka på rutan och skråla,
 vråla,
 ingen pardon!
 Skvallra nu i mor’n för hund och katt
 om skandalen, som begicks i natt
 av “fulla studenter”!