Verse 1 
Glunten:
 Bror, jag är ledsen vid livet, just jag,
 ledsen vid bråket och flärden!
 Ingenting finnes som är mig i lag,
 jag tar farväl utav världen.
 Ja, jag vill dö,
 bäddas i snö,
 glömma hur bittert jag lider.
Magistern:
 Käraste du,
 inte ännu!
 Än komma gyllene tider.
Glunten:
 Ja men, bror,
 om du tror,
 är det rent åt fanders.
 Forna da’r
 var man karl,
 då var “etwas anders”!
Both:
 Gutår!
Magistern:
 Snart kommer våren. Re’n vindarnas troppar
 sjungande gå över stad, över land.
Both:
 Isarna brista och böljan hon hoppar,
 lekfull och fri mot sin älskade strand.
Magistern:
 Då blir grönt i varendaste dal
Glunten:
 Lärkan drillar och göken han gal
Both:
 På var tuva ställs nu till en bal,
 rätt gentil för en sådan lokal.
 Då blir grönt i varendaste dal,
 lärkan drillar och göken han gal.

Verse 2
Glunten:
 Ja, det är visst allt för trevligt det där,
 bara man inte mår illa;
 och nog är våren oändeligt kär
 matsedel hit, Lazarilla!
 Säg, ska’ vi ta
 supen, va’ sa’,
 bara blott en av de minste?
Magistern:
 Nå, så låt gå!
 Brännvin för två!
 Randigt! – Läs högt nu! – Vad finns de’?
Glunten: (Läser matsedeln)
 Inlagd sill,
 Holländsk sill,
 Norges sill i papper,
 sillsalat ...
 usel mat!
 Aldrig mer attrapper!
Both:
 Gutår!
Magistern:
 Tålamod! Snart skola Kungsängens liljor
 visa dig vägen till Ekelundshof.
Both:
 Snart vid “Fördärvet” på sviktande tiljor
 kloten de dundra till sexornas lov.
Magistern:
 Och på “Flustret” står Norberg och glor
Glunten:
 I vit jacka och blankade skor.
Both:
 Och när ångbåten kommer, min bror,
 finns det böckling ombord, som jag tror.
 Och på “Flustret” står Norberg och glor
 i vit jacka och blankade skor.
 
Verse 3
Glunten:
 Käraste vän, vad den supen var bra,
 och din beskrivning på våren!
 Båda de ligga – ja, tack skall du ha’ –
 just som en balsam kring såren.
 Posito att
 redan jag satt
 där ner i båten och klunka’.
Magistern:
 Posito sen’,
 jag vore en,
 som stod vid dörren och dunka’
Glunten:
 Men se nu,
 är det ju,
 helt och hållet annat?
 Och till maj,
 aj, aj, aj,
 är det långt förbannat.
Both:
 Gutår!
Magistern:
 Solen med lågande kyssar re’n väcker
 jorden, sin unga, sin slumrande brud.
Both:
 Se hur han ler, då hon sömnig sig sträcker,
 kastande av sig sin snövita skrud.
Magistern:
 Och re’n vaknade framtitta två ...
Glunten:
Hennes sötaste barnungar små.
Both:
 Lilla sippa med ögon så blå,
 och gullviva i strumplästen grå.
 Och re’n vaknade framtitta två
 hennes sötaste barnungar små.