Verse 1
Glunten:
 Nu har jag sprungit mig trött och fördärvad
 ur hus och i hus kring helaste sta’n;
 inte en skilling ändå är förvärvad
 och redan lider det långt fram på da´n.
 Nyss tror jag, slog hon tre.
 Fem skall likviden ske.
 Råd mig nu du, som är gammal och van!
Magistern:
 Säg mig först och främst din summas valör,
 borgenärns namn och slikt,
 som denna saken rör!
Glunten:
 Femtio riksdaler skall jag likvidera
 hökar Liljegren, och skulle jag mankera,
 gör han säkert allt att mig få chikanera,
 och så får jag aldrig låna något mera.
 Det är säkert det!
Magistern:
 Lycklig den, som inga värre björnar äger
 och vars skuld så litet väger
 på kreditens falska våg!
Both:
 Femtio riksdaler etc. – Lycklig den etc.
Glunten:
 Rätt fatalt det här –
 Gud vet vart det bär!
Magistern:
 Ja, du är då född på en lycklig dag!
Glunten:
 Jo, jag tackar jag.
 
Verse 2
Glunten:
 Prata ej strunt, utan hjälp mig till rätta.
 Skulden – låt vara, att liten den är –
 den skall betalas likväl; och för detta
 är det som råd utav dig jag begär.
 Var nu misskundelig . . .
 sitt inte så och tig!
 Får jag till slut kanske nej även här?
Magistern:
 Svär att du lydigt följer min instruktion,
 så garanterar jag dig för din transaktion.
Glunten:
 Ja, jag svär en ed, för dyr att recitera,
 att ett enda ögonblick ej hesitera,
 utan flink och färdig genast exekvera
 vad du finner nödigt här att proponera.
 Det är säkert det!
Magistern:
 Gå då hem, tag på dig dina svarta kläder,
 stövlarna av blankskinnssläder
 och din vackra vita väst.
Both:
 Ja, jag svär etc. – Gå då hem, etc.
Glunten:
 Nå, än sedan då?
 Säg, vart skall jag gå?
Magistern:
 Jo, just till din moster, min heders bror.
Glunten:
 Jag var dum, som svor.