Verse 1
Both:
 Hulda skymning, sänk dig neder
 över våra trötta sinnen,
 kom och gjut i våra leder
 vilans balsam –
 O kom!
Magistern:
 Det är ljuvt att vila
 efter dagens strider,
 låta tanken ila
 hän mot bättre tider!
Glunten:
 Du, som binder fria anden
 då ur hjärtats djup han talar,
 usla kallprat, drag för fanden,
 bort till dina granna salar!
Both:
 Ja, jordens kungar sku’ abdikera
 och ministrarna resignera,
 om de kunde, som vi, jouera
 av sig själva – och litet mera.

Verse 2
Both:
 Re’n på kvällens dunkla himmel
 titta fram små blyga stjärnor,
 och re’n glesnar dagens vimmel
 båd’ på gator
 och torg.
Magistern:
 Det är skönt att sträcka
 benen upp på bordet
 och i fred få kläcka
 ur sig rätta ordet.
Glunten:,
 I, som Guds beläten fängslen.
 kröken ryggar, böjen nackar,
 viken hädanl Bort med hängslen,
 bort med halsdukar och frackar!
Both:
 Ja, jordens kungar etc.
 
Verse 3
Both:
 Se, vad underbara trakter
 frosten tecknar där på rutan,
 höga berg och djupa schakter,
 blomsterängar
 och träd!
Magistern:
 Det är lugnt att ligga
 fri från bråk och ävlan,
 le, då andra tigga
 pris för lumpen tävlan!
Glunten:
 Du, som för en vansklig lager
 låter flå dig fjorton gånger,
 Marsyas! – kände du vårt lager
 dog du säkert utav ånger.
Both:
 Ja, jordens kungar etc.
 
Verse 4
Both:
 Men vår brasa är förbrunnen
 och de fallna bränder spå oss
 att vår levnadstråd blir spunnen
 ljus och gyllne
 men kort.
Magistern:
 Ja, det gör detsamma.
 Varm i alla leder
 vill jag spraka, flamma,
 tills jag brunnit neder.
Glunten:
 I, som frysen som i graven
 vid er flärds fyrverkerier,
 ack, sen till blott att I haven
 litet på er – mycket i er!
Both:
 Ja, jordens kungar sku’ abdikera
 och ministrarna resignera,
 om de kunde, som vi, jouera
 av sig själva – och litet mera.