Verse 1
Glunten:
 En gång var jag mycket, mycket kär . . .
Magistern:
 Skål, min bror, för alla gamla minnen!
Glunten:
 Jag var rik, som självaste de Geer . . .
Magistern:
 Klang! Gutår! – och fröjda dina sinnen!
Glunten:
 Allt är slut. De lustar snöda
 längesedan äro döda;
 och min flammas rosenröda
 läppar redan upphört glöda.
Both:
 Nå, vad gör det?
 Här ska’ vi sitta den hela guds da’n,
 stoppa vår pipa och vrida vår kran;
 här ser du den, som är gammal och van
 båd’ vid förtal och chikan.
 Ja, det ge vi fan!
 Strunt uti skvallret och pratet i sta’n!
Magistern:
 Ty vore du också så vit som en svan . . .
Glunten:
 likaväl.
Magistern:
 så gjorde man dig till den värsta morjan.
Glunten:
 Ja, min själ!
Magistern:
 Men nog var det hårt, att din friareplan
 så hastigt gick i kvav uppå tidens ocean.
 
Verse 2 
Glunten:
 Ja, nog var det otur, kära du!
Magistern:
 Tag dig en klunk och relatera!
Glunten:
 Sent en regnig höstkväll trettisju . . .
Magistern:
 Samma år jag skulle exercera –
Glunten:
 Gick jag, vinglande på klacken,
 utför Carolina-backen;
 plötsligt törnar jag, och – ack, en
 ängel far pladask på nacken.
Both:
 Ja, vad gör det?
 Här ska’ vi sitta den hela guds da’n, etc.
 
Verse 3
Glunten:
 Tänk dig nu mitt stora bryderi!
Magistern:
 Nå, än hennes då, som fann sig knuffad?
Glunten:
 Ja, nog föll hon utan pryderi.
Magistern:
 Stackars liten! När man så blir skuffad . . .
Glunten:
 Snart hon står på benen åter
 vacker, men igenomvåter,
 och jag fjäskar, torkar, gråter,
 och hon ler och hon förlåter.
Both:
 Men vad gör det?
 Här ska’ vi sitta den hela guds da’n, etc.
 
Verse 4
Glunten:
 Om du visste, hurudan jag var!
Magistern:
 A, det vet båd’ jag och många flera.
Glunten:
 Ack, jag sprang i backen alla da’r.
Magistern:
 Sprang dock ej omkull din ängel mera?
Glunten:
 Fåfängt, brorl Ett år förrinner
 utan att mitt mål jag hinner,
 då till slut en dag jag finner
 henne – och allt hopp försvinner.
Both:
 Men vad gör det?
 Här ska’ vi sitta den hela guds da’n, etc.
 
Verse 5
Glunten:
 Som du vet tenterade jag förr.
Magistern:
 Ja, du var bland våra polyglotter.
Glunten:
 Bäst jag satt, så öppnades en dörr.
Magistern:
 Jag förstår – professorns sköna dotter!
Glunten:
 Nej, där stod min forna flamma,
 och professorn i detsamma
 sade: “Har du kaffe, mamma,
 åt min herre?” – Fan anamma!
Both:
 Men vad gör det?
 Här ska’ vi sitta den hela guds da’n,
 stoppa vår pipa och vrida vår kran;
 här ser du den, som är gammal och van
 båd’ vid förtal och chikan.
 Ja, det ge vi fan!
 Strunt uti skvallret och pratet i sta’n!
Magistern:
 Ty vore du också så vit som en svan,
Glunten:
 likaväl . . .
Magistern:
 så gjorde de dig till den värsta morjan.
Glunten:
 Ja, min själ!
Magistern:
 Men nog var det hårt att din friareplan
 så hastigt gick i kvav uppå tidens ocean.