Glunten:
 Tror du ej, bror, när den tysta graven
 sluter oss i sin kalla famn,
 tadlet skall tröttna att bryta staven
 så över ditt som Glunten:s namn?
 
Magistern:
 Nej, kära du, det tror jag ej;
 tadlet det tröttnar aldrig, nej.
 
Glunten:
 Ja, men om också de flesta döma
 omilt och hårt på vår döda mull,
 några för oss skola säkert ömma
 ta vårt försvar för vänskaps skull.
 
Magistern:
 Långt förrän gräs på graven gror,
 vännerna glömt oss, hedersbror.
 
Glunten:
 Säg inte så du! Om nu du doge,
 säkert de illa vid sig toge.
 De skulle ledas vid fröjd och gamman,
 sörja dig bittert allesamman.
 
Magistern:
 Ja, gubevar’s! Det nekar jag ej.
 Men huru länge? Var god och säj!
 
Glunten:
 Du gör dem orätt. Lita på mej,
 de skulle länge sörja dej.
 
Both:
 Ja, gubevar’s! etc. – Du gör dem orätt etc.
 
Magistern:
 Nej, hör nu på
 en teckning utur vardagslivet!
 Du dör; och då
 berättas det – det är nu givet –
 posito så:
 Vet ni att Glunten: är icke mera?
 Han dog i natt . . .
 av slag.
 
Glunten: (tankspridd)
 Vem, jag?
 
Magistern:
 Sorgsna, bestörta,
 fulla av oro,
 vännerna alla skulle säga:
 Å, herre Gud, är det sant? Är han döder,
 vår vän, vår bror? Vad mitt hjärta det blöder!
 Nyss satt han bland oss så frisk och så röder
 och kvad en stump för de lyssnande bröder.
 Ack, fåfängt vi söka i norr och i söder
 en sådan kamrat.
 Ja, döden skjuter så blindvis, som Höder,
 och Loke skrattar, men Balder förblöder;
 och eken faller, som rankorna stöder.
 Men svampen frodas, som märgen föröder.
 Ack, fåfängt vi söka i norr och i söder
 en sådan kamrat.
 De klaga så
 och dystra stå
 och tycka livet öde.
 De skiljas åt,
 gå var sin stråt
 kanske vid tårars flöde.
 De träffas se’n
 vid lampors sken . . .
 och minnas knappt den döde.
 
Glunten:
 Fy fan, så du fantiserar och andas gravluft
 i livets vår!
 Tror du att man profeterar, för det man
 idel elände spår?
 
Magistern:
 Säg vad du vill!
 Tiden din tro nog kurerar.
 
Both:
 Men varför gräla så?
 Tids nog vi få ändå
 veta, vem av oss två
 sådant får bäst förstå.
 
Glunten:
 Till dess lägga vi ad acta
 det här olyckliga ämnet, bror;
 dock vill jag på förhand sakta
 dig säga något, som knappt du tror.
 
Magistern:
 Kanske ändå,
 om det sig stöder på facta.
 
Glunten:
 Ajo, gu’nåsl Men var tyst som graven,
 jag är av samma tro, som du.