Verse 1
Glunten:
 Minns du i fjol just denna dagen?
 Gud sig förbarme, den var slem!
Magistern:
 Åja, jag minns hur du betagen
 råkade på . . . nog vet du vem!
Glunten:
 Vad man ibland ändå . .
Magistern:
 kan rusa på!
Both:
 Fy fan!
 Visst va’ vi lite mosi’a
 av nektar och ambrosia.
 Och ej så lite till ändå,
 då vi kunde göra så.
 
Verse 2
Glunten:
 En slags konsert var arrangerad
 A la Musard en söndagskväll;
Magistern:
 parken kring Flustret eklärerad
 gjorde var piga till mamsell.
Glunten:
 Punsch gjorde ock sitt till
Magistern:
 Om man så vill.
Both:
 Fy fan!
 Visst va’ vi lite mosi’a etc.
 
Verse 3
Glunten:
 I en berså vi makligt sutto,
 rökte cigarr i all sköns ro;
Magistern:
 talte om Norbergs vinst in brutto
 och om herr Chiewitz och hans bro.
Glunten:
 Då tyckte vi oss se . . .
Magistern:
 den vackraste . . .
Both:
 Fy fan!
 Visst va’ vi lite mosi’a etc.
 
Verse 4
Glunten:
 Vi sprungo opp och snart vi funno
 gömd mellan träden vår dryad.
Magistern:
 Lamporna, fastän matt de brunno
 läto oss se den skönsta vad.
Glunten:
 Framåt vi rusade . . .
Magistern:
 så tjusade!
Both:
 Fy fan!
 Visst va’ vi lite mosi’a etc.
 
Verse 5
Glunten:
 “Varför så ensam, hulda tärna?”
 Så jag i yran genast kvad.
Magistern:
 “Dölj dig ej så, du aftonstjärna!”
 var, vill jag minnas, min tirad.
Glunten:
 Hon bara teg och gick . . .
Magistern:
 med bortvänd blick.
Both:
 Fy fan!
 Visst va’ vi lite mosi’a etc.
 
Verse 6
Glunten:
 Om hon i fred ändå fått flykta!
 Men vi förföljde överallt.
Magistern:
 Slutligen vid en brandgul lykta
 tvangs hennes nåd att göra halt.
Glunten:
 Men då hon vände sig . . .
Magistern:
 så hände sig . . .
Both:
 Fy fan;
 Visst va’ vi lite mosi’a etc.
 
Verse 7
Glunten:
 Aldrig ett ord nu mer om saken,
 skona mig för explikation!
Magistern:
 Ja men, min bror, moderna smaken
 tål ingen mystifikation.
Glunten:
 Mostrar ä’ mycke bra –
Magistern:
 ibland – – å ja!
Both:
 Fy fan!
 Visst va’ vi lite mosi’a
 av nektar och ambrosia
 och ej så litet till ändå,
 då vi kunde göra så.