Glunten:
Jag är orolig i själ och i sinne.
Vart skall det väl taga vägen till slut?
Händer ibland att jag ensam är inne,
är det som ropade någon: kom ut!
Och som jag tycker,
någon mig rycker
sakta i armen bort till min syrtut.
Men på fasonen,
som han har, och på den tonen,
varmed han lockar mig ut, den dämonen,
känner jag igen en viss bekant från trettisju –
Det är du!

Magistern (rörd):
Var så min vänskap
dig blott till men?
Var all vår glädje
villande sken?
O, så förlåt mig!
Jag ville väl,
men gjorde illa –
farväl! Farväl!

Glunten:
Nå så besitta mig, gråter han inte han,
den juvenalen!

Magistern:
Och skall ej le, förr’n han dig gratulera får
till kameralen.

Bägge (Both):
Och skall ej le, etc. – Nå så besitta etc.